VEM GUD ÄR, HAN ÄR ALLT UTOM VAD ALPA MÄNNISKOBUD SÄGER:
Gud är helig Stridsgud som strider i rättfärdighet och lydnad och är fiende emot allt från och i och av världen och dess hedningar mm.
Detta Gud visade mej att visa er är vem alla människor på vår jord ska lära känna och respektera, frukta och ha respekt för Gud.
Gud är exakt bäst beskrivet som OPTIMUS PRIME I TRANSFORMERS, EN HJÄLTE EN OTROLIG GUD PÅ ALLA NIVÅER EN STRIDSGUD SOM STRIDER I HELIGHET OCH FÖR HANS BARN OCH HANS RIKE, MEN SOM HATAR ALL LJUMHET OCH ALL SYND OCH ALL ALPHA OCH ALLA MÄNNISKOBUD OCH ALLT OANDLIGT SVAMMEL OCH ALLT TUNGANS PRAT I ORÄTTFÄRDIGHET OCH LÖGN, SAMT ALLT MED PENGAR OCH ALLT MED KÖP OCH SÄLJ I KYRKORNA OCH TA KOLLEKT OCH JOBBA PÅ SÖNDAGEN ELLER GÖRA NÅGOT MED PENGAR PÅ HANS HELIGA DAG, SAMT ALL FÖR AV VÄNSKAP MED VÄRLDEN.
DEN SOM INTE KÄNNER DENNA SANNA GUD, KOMMER INTE HÄMTAS UNDAN GUDS VREDE I VEDERMÖDAN SOM KOMMER INOM FÅ ÅR I VÅR LIVSTID.
OM ER FINNS DET HOPP, MEN LJUMMARE ÄN SYSTER OCH MAN OCH MER BEBLANDA SEJ MED VÄRLDEN OCH DESS FOLK SAMT BLIVIT GRUNDLURAD AV ALPA OCH DAGENS MÄNNISKOBUD FALLNA SATAN KYRKOR KAN MAN TYVÄRR EJ BLI ÄN DOM, DOCK DERAS BARN SÅLÄNGE DE EJ UTVECKLAT SYND I SIN PERSONLIGHET KOMMER GUD TA HEM SAMT ALLA ANDRA BEBISAR, DÅ KOMMER DE VAKNA JOEL HADE GUDS ANDE OCH JESUS VAR I HONOM OCH DE VAR ETT OCH GUD KÄNDE HONOM, VILKA IDIOTER VI HAR VARIT KOMMER L OCH K SÄGA I VEDERMÖDAN NÄR HELLER INGA SEDLAR PENGAR FINNS, OCH OM DE TAR EMOT SATANS RFID CHIP ÄR DE MED MÄRKET 666 ETT OCH DÅ EVIGT FÖRLORADE.
GUD HAR SAGT HANS BARN LYSSNAR PÅ MINA HELIGA OCH UTSÄNDA DE AV VÄRLDEN KOMMER INTE LYSSNA, KAN KANSKE VARA SÅ ATT K OCH L MFL ÄR SÅ LJUMMA OCH SÅ FÖRHÄRDADE I HJÄRTAT ATT DE EJ GÅR ATT RÄDDA DE ÄR ALLDELES FÖR KÖTTSLIGA OCH ETT VÄN MED VÄRLDEN OCH DESS UTBILDNING OCH SYSTEM...
MEN PÄRONEN TROR JAG DET FINNS HOPP FÖR, OCH NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ GUD TILLÅTER INTE HANS BARN SOM KLARAR SEJ OCH BLIR RÄDDADE OM NI GÖR BOT OCH BÄTTRING UPP IFRÅN VEDERMÖDAN ATT SÖRJA EN DROPPE ELLER EN TÅR EMOT HANS FIENDER LJUMMA OCH OHELIGA OCH OLYDNADENS FÖRBANNADE BARN...
L OCH K MÅSTE SJÄLVA VÄLJA, DERAS VAL ÄR EJ VÅRAN ENSAK ATT SÖRJA BE KAN MAN GÖRA, MEN SÅLÄNGE DE SER UPP TILL OBAMA SOM PRESIDENT OCH FÖRKASTAR GUDS VARNINGAR ÄR DET HELVETET DE GÅR PÅ SAMT ALL ANNAN FORM AV LJUMHET, GUD HAR MED SAGT INGEN SOM ÄR OVÄN MED NÅN KAN KOMMA TILL HANS RIKE, DE MÅSTE VARA VÄN MED PATRICIO MFL.
ATT AVSKILJA SEJ OGUDAKTIGT FOLK SOM EJ KÄNNER GUS ELLER LYDER HANS ORD ÄR EN BEFALLNING AV GUD HAN VILL HA EN REN HELIG REDO BRUD SOM GJORT SEJ IORDNING ATT MÖTA HONOM.
SÅ OM NI HELT GÖR BOT OCH BÄTTRING OCH TROR PÅ ALLA GUDS VARNINGAR NI FÅTT DÅ OCH FÅR OCH HAR GUDS ANDE OCH LYDER GUD OCH HELGAR HANS DAG OCH GER TIONDE MED MERA I KOLLEKT TILL ENDAST SANNA KYRKOR EJ RYTTARGÅRDEN UTAN SANNA ANDEGUDSFYLLDA KYRKOR DÅ KAN MAN TRÄFFAS.
INTE INNAN DESS, MEN DET VERKAR GÅ ÅT RÄTT HÅLL ERAN TRO ÖKAS OCH NI FÖRSTÅR ATT GUD VÄGLEDER BÅDE MEJ OCH ER I RÄTT RIKTNING, DET KÄNNER JAG I GUDS ANDE.
GODNATT.
All synd ljumhet och orättfärdighet hos människan leder till förintelse dom och evig undergång:
KAPITEL 2
Nya Testamentet om Guds vrede
MATTEUS EVANGELIUM
Johannes döparen är den förste i Nya testamentet som talar om Guds vrede:
Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? ... Redan är yxan satt till roten på träden ... Han har sin kastskovel i handen ... 3:7, 10, 12
Jesus hotar med Guds vrede:
Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. 6:15
Jesus ska en gång tala i dömande vrede:
Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! 7:23
Jesus ska i vrede ta avstånd från människor:
Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen. 10:33
Jesus talar i vrede mot de oomvända städerna:
Sedan började Jesus gå till rätta med de städer där han hade utfört sina många kraftgärningar och förebrå dem att de inte hade omvänt sig: Ve dig, Korasin! ... Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara … För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för dig. 11:20-21, 23-24
Jesus ska i vrede vägra förlåtelse:
Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande. 12:32
Jesus talar i vrede till fariseerna:
Huggormsyngel, hur skulle ni som är onda kunna tala något gott? Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen ... För varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. 12:34-36
Jesus talar i vrede mot en ond ande:
Du fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge skall jag vara hos er? Hur länge skall jag stå ut med er? För honom till mig! Och Jesus talade strängt till den onde anden ... 17:17-18 (Jfr Mark 1:25, Luk 4:41)
Jesus hotar med vrede mot förförarna i världen:
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. 18:6-7 (Luk 17:2)
I liknelsen om den obarmhärtige tjänaren talar Jesus om Faderns vrede:
Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig. Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder. 18:34-35 (Ordet "fångvaktare" är inte helt lyckat, ordagrant säger grundtexten: "torterarna".)
Jesu vrede över profanering:
Jesus kom in på tempelplatsen och drev ut alla som sålde och köpte där. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar och bänkarna för dem som sålde duvor... 21:12
I 21:18-19 förbannar Jesus ett fikonträd.
I liknelsen om kungasonens bröllop syftar Jesus på Guds vrede:
Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad. 22:7
Kapitel 23 handlar om hur Jesus talar i vrede mot fariseer och skriftlärda.
Jesus talar i en liknelse om tjänarens herres vrede, dvs Guds vrede:
Men om tjänaren är ond ... då skall hans herre komma en dag när tjänaren inte väntar honom ... och hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland hycklare. Där skall man gråta och skära tänder. 24:48-51
I liknelsen om de anförtrodda talenterna talar Jesus om Faderns vrede:
Hans herre svarade honom: Du onde och late tjänare. ... Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där skall man gråta och skära tänder. 25:26, 30
MARKUS EVANGELIUM
Jesu vrede inför mötet med människors brist på medlidande:
Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade. 3:5
Jesus talar strängt till naturkrafterna:
Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: "Tig! Var tyst!" Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. 4:39
Jesu vrede över lärjungarnas bortvisande av barnen:
När Jesus såg detta, blev han upprörd och sade till dem: Låt barnen komma till mig… 10:14
LUKAS EVANGELIUM
I 6:24-26 uttalar Jesus ve-rop mot oliks slags människor.
I liknelsen om en dåraktig rik man talar Jesus om Guds vrede:
Men Gud sade till honom: Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig... 12:20
I liknelsen om den oförnuftige tjänaren talar Jesus om Guds vrede:
Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. 12:47
Den vanligaste tolkningen är att Jesus här talar om Guds vredesdom:
Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd. 12:49
Jesus uttalar ett vredeshot:
När du är på väg till domaren tillsammans med din motpart, så gör under vägen vad du kan för att förlikas med honom, så att han inte drar dig inför domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och rättstjänaren kastar dig i fängelset. Jag säger dig: Du skall inte slippa ut, förrän du har betalat till sista öret. 12:58-59
Jesus varnar för den kommande vreden:
Menar ni att dessa galileer var större syndare än alla andra galileer, eftersom de fick utstå detta? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under som de. Eller de arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt. 13:1-5
Jesus talar om Guds vrede i liknelsen om de tio punden:
Men dessa mina fiender som inte ville ha mig till kung över sig, för hit dem och hugg ner dem inför mina ögon. 19:27
Jesus talar om Guds vrede i liknelsen om vingården och vingårdsmännen:
Vad skall nu vingårdens ägare göra med dem? Jo, han skall komma och döda dessa vingårdsarbetare och lämna vingården åt andra. 20:15,16
Jesus talar om Guds vedergällning och vredesdom som ska drabba Israel:
Ty detta är vedergällningens tid ... Landet skall drabbas av en stor nöd, och vredesdomen skall komma över detta folk. 21:22, 23
"Kalk" är en vanlig bild i Bibeln för Guds straff och vrede, Ps 11:6, 75:9, Jes 51:17, Jer 25:15, Hes 23:31-34. Jesus ber om befrielse från denna vredens kalk:
Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! 22:42
Se även 4:39, 13:9, 15, 13: 27-28, 14:24, 22:22
JOHANNES EVANGELIUM
Guds kärlek finns endast i tron på Jesus Kristus. Utanför trons lydnad lever människan hela tiden under Guds vrede:
Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. 3:36
Jesus varnar för Guds vrede vid fortsatt syndande:
Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig. 5:14
Jesus blir förbittrad:
När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd. 11:33 (Grundtextens ord "häftigt upprörd" betyder förbittring, vrede.)
I vrede förblindar och förstockar Gud syndare:
Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig. 12:40
Se även 9:39, 15:6.
APOSTLAGÄRNINGARNA
Kapitel 5:1-11 handlar om Ananias och Safiras bedrägeri och lögn och deras död inför Petrus. Gud slår dem till döds för deras synd.
Stefanus talar om Guds vrede både mot Israel och andra folk:
Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här ... 7:42
... när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för dem. 7:45
I vrede ger Gud Herodes en skräckfylld och smärtsam död:
Genast slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog. 12:23
En vredgad Gud använder Paulus för att slå Elymas, trollkarlen:
Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind och inte kunna se solen. I samma ögonblick föll ett totalt mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. 13:11
Paulus talar i synagogan om krigens vredgade Gud:
Han (Gud) utrotade sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk. 13:19
Paulus hotar översteprästen med Guds vrede (10 år senare blir han också mördad):
Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg. 23:3
Se även 8:20-24, 15:10, 17:30-31.
ROMARBREVET
Efter brevets tema/rubrik i vers 17 inleds något av en teologisk avhandling vars första del sträcker sig till 3:20. Undervisningen inleds med orden "Guds vrede". Temat för den första delen är att hela den ogudaktiga världen är föremål för Vreden. Frälsningen kan inte rätt förstås om inte orsaken till försoningens nödvändighet först deklareras – en värld under Guds vrede:
Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen ... Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär ... Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser … utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen ... Fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. 1:18-28
Ordet "uppenbaras" är presens (liksom även samma ord i v. 17 är presens) och beskriver en nuvarande aktivitet. Det är alltså framför allt Guds aktiva vrede som förklarar uttrycket "utlämnade". Utlämnade av människor till homosexuell aktivitet ska ses som ett uttryck för Guds aktiva vrede.
"De hatar Gud". 1:30. En del översättningar och bibelkommentarer menar att det kan översättas: "hatade av Gud".
Oomvända syndare drar ständigt på sig Guds vrede:
Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras ... vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten. Nöd och ångest skall komma över varje människa som gör det onda ... 2:5, 8-9
Paulus förkunnade om en rättfärdig Gud som kunde straffa i vrede:
Men om vår orättfärdighet visar Guds rättfärdighet, vad skall vi då säga? Inte kan väl Gud, som straffar i sin vrede, vara orättfärdig ... Nej, aldrig! Hur skulle han då kunna döma världen? 3:5-6
Alla bryter lagen och därför väller Guds vrede fram över människorna:
Lagen åstadkommer ju vrede. 4:15
"Frid" i 5:1 handlar inte om en inre känsla av välbefinnande och lugn. Det handlar om en objektiv verklighet - ett fredstillstånd. Vi var "Guds fiender" (v 10) och föremål för vreden men blev försonade i Kristus. Och därmed blev fiendskapen bruten och vi får fred med Gud:
Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. 5:1
Den som villigt lever i de syndiga begären kan inte "behaga Gud", den blir föremål för hans vrede:
De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud. 8:8
9:22 är inte helt lätt att förstå. Men det handlar om att Gud i sin vrede visar en tids tålamod med "vredens kärl" (förhärdade syndare) som till slut kommer att drabbas av den slutliga vredesdomen. Farao i Andra Moseboken utgör ett bra exempel. Detta kommer tydligare fram i andra översättningar, se t.ex. NRSV, NASB.
Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? 9:22
Guds vrede över de avfallna och över dem som kommer att avfalla:
Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen. 11:21-22
Eftersom judarna förkastat frälsningen i Jesus Kristus, dvs evangelium, har Guds vrede flammat upp mot dem och han har blivit deras fiende:
I fråga om evangelium är de fiender för er skull ... 11:28
Vi uppmanas att inte själva hämnas utan istället förlita oss på Guds vrede:
Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. 12:19 (B2000 och många andra översättningar återger helt korrekt grundtextens orge i 12:19 med "Guds vrede".)
13:4-5 undervisar att rättsstaten ska straffa och hämnas i Guds ställe. Staten är kallad att vara ett vredens verktyg över onda människor. Gud hatar onda våldsmän och vill deras död (1 Mos 9:6, 2 Mos 21:12, Ps 5:6). Detta ska staten förverkliga bland annat genom dödsstraff:
Överheten är en Guds tjänare … överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. 13:4-5
Se även 9:18, 11:8-10.
FÖRSTA KORINTIERBREVET
Den som på något sätt fördärvar Guds folk ska möta Guds vrede:
Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. 3:17
Paulus accepterar GT:s historiebeskrivning. Det var inte slumpen eller djävulen eller människorna själva som orsakade straff och död för Israels folk – det vara Gud, hans vrede:
Men de flesta av dem hade Gud inte behag till. De föll och låg kringspridda i öknen ... Låt oss inte heller begå otukt, som en del av dem gjorde, och därför föll tjugotretusen på en enda dag. Och låt oss inte fresta Kristus, som en del av dem gjorde, de dödades av ormar. Knota inte heller, så som en del av dem gjorde, de dödades av fördärvaren. Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss. 10:5, 8-11
Svaghet, sjukdom och död kan vara Guds tuktan och straff:
Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade. Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. Men när vi döms fostras vi av Herren ... 11:30-32
Guds förbannelse och vrede vilar tungt över den som inte älskar Herren. Att inte älska Herren är att förkasta Guds frälsning i Jesus Kristus:
Om någon inte har Herren kär, skall han vara under förbannelse. 16:22
GALATERBREVET
Eftersom ingen kan blir rättfärdig genom att hålla lagen så blir den syndiga varelse som ändå försöker det föremål för Guds förbannelse och vrede:
Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. 3:10
På korset drabbades Kristus av Guds förbannelse och vrede i vårt ställe:
Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. 3:14
Ett indirekt hot om Guds vrede:
Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda. 6:7
EFESIERBREVET
Hela den oomvända mänskligheten faller under kategorin "vredens barn". Ingen människa är i sitt oomvända tillstånd älskad av Gud, tvärtom, hon befinner sig, "av naturen", under Guds vredes svarta himmel:
Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. 2:3
Den som lever i synd (v 5) drar ner Guds vredes åskmoln över sig själv:
Låt ingen bedra er med tomt prat. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. 5:6
KOLOSSERBREVET
Den som inte känner Gud är fortfarande en "fiende" för Gud och därmed föremål för Guds vrede:
Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender ... 1:21
De som lever i synd drar ner Guds vrede över sig (Det bör observeras att orden "olydnadens barn" allmänt inte anses höra till grundtexten utan sannolikt är ett tillägg.):
Döda därför era begär som hör jorden till … Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. Bland dem vandrade också ni en gång, då ni levde i dessa synder. 3:5-7
FÖRSTA TESSALONIKERBREVET
I 2:14-16 följer Paulus Jesus (Matt 23:29-36) och Stefanus (Apg 7:52) och anklagar judarna (särskilt ledarna) för att alltid ha förföljt och dödat sanningen. Israels historia är i det stora hela uppfyllt av otro, olydnad, uppror och avfall från Gud och hans profeter. Därför vilar Guds misshag över judarna och därför ska vredesdomen komma över dem.
"Vredesdomen" kan sägas syfta bl.a. på judafolkets allmänna förhärdelse, och på "Jerusalems förstöring" år 70 e. Kr, och på en avlägsen framtid som t.ex. "förintelsen" under 2:a världskriget, och på den kommande eskatologiska vreden:
... judarna, de som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss. De behagar inte Gud och är fiender till alla människor, eftersom de hindrar oss att predika för hedningarna, så att dessa blir frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen skall komma över dem till slut. 2:14-16
Människor som lever i otukt och orenhet straffar Gud i sin vrede:
Herren straffar allt sådant, det har vi redan sagt och betygat för er. Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. 4:6-7
ANDRA TESSALONIKERBREVET
Alla förtappade människor som vägrar tro sanningen slår Gud i sin vrede med villfarelser, galenskap och lögn. Alla falska religioner och sekter i världen ska ses som uttryck för Guds vrede:
Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott sanningen utan njutit av orättfärdigheten. 2:11-12
ANDRA TIMOTEUSBREVET
Den som gör ont kommer Gud förr eller senare att straffa och vedergälla i sin vrede:
Kopparsmeden Alexander har gjort mig mycket ont. Herren skall vedergälla honom efter hans gärningar. 4:14
Se även 2:12-13.
TITUS BREV
Det är främst i Guds ögon som omnämnda människor är "avskyvärda":
De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda och olydiga … 1:16
HEBREERBREVET
Ingen som förkastar frälsningen kan fly undan Guds vrede:
Om redan det ord som talades genom änglar stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, hur skall då vi kunna fly undan, om vi inte bryr oss om en så stor frälsning? 2:2-3
Den helige Ande talar upprepade gånger om Guds vrede i kapitel 3:7-19.
I 40 år brann Guds vrede över Israels folk till dess de utplånades:
Så förhärda inte era hjärtan, som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen. Där frestade de mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar under fyrtio år. Därför blev jag vred på detta släkte … Då svor jag i min vrede: De skall aldrig komma in i min vila … Vilka var han vred på under fyrtio år? Var det inte de som syndade och blev liggande döda i öknen? 3:8-11, 17
Författaren talar om Guds vredes förbannelse över de avfallna:
Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av. 6:8
Om det fruktansvärda att falla i Guds glödvredgade händer:
Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna … Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer. 10:(26-31)
Varför ska en kristen vörda och frukta Gud och inte leva lättsinnigt inför Honom? Författaren ger svaret:
Ty vår Gud är en förtärande eld. 12:29
Se även: 4:3, (12-13), 8:9b. 10:38, 12:25.
JAKOBS BREV
De onda andarnas fruktan för Guds vrede:
Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar. 2:19
Vänskap med världen (1 Joh 2:16) innebär att man blir Guds fiende. Man blir föremål för hans vrede:
Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende. 4:4
Se även 4:12.
PETRUS BREVEN
Att Herren vänder ansiktet emot någon innebär att hans vrede är upptänd mot denne (1 Mos 4:14, 3 Mos 20:5f, 5 Mos 31:18, Job 13:24, Ps 27:9, 88:15, 89:47, Hes 15:7, Mika 3:4):
Men Herrens ansikte är vänt emot dem som gör det onda. 1 Petr 3:12
När Gud står emot någon betyder det att Gud i vrede motarbetar denne:
Gud står emot de högmodiga. 1 Petr 5:5 (Jak 4:6)
Över falska lärare och deras anhängare är Guds vrede alltid "verksam". Och deras slutliga vredesdom är lika viss som att Gud redan tidigare har dömt och straffat både änglar och människor i sin vrede. De orättfärdiga straffas av Gud kontinuerligt, dels här i livet, dels i dödsriket i väntan på den slutliga domen:
Liksom det bland er kommer att finnas falska lärare ... Många skall följa dem i deras utsvävningar ... Men domen över dem är sedan länge verksam, och deras undergång sover inte. Ty Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem i avgrunden ... Han skonade inte heller den gamla världen ... Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång ... Herren vet alltså att ... hålla de orättfärdiga i förvar och straffa dem fram till domens dag ... dessa förbannelsens barn. 2 Petr 2:(1-15)
JOHANNES BREV
Den som lever efter köttets begär och ögonens begär och är högmodig över livets goda har inte Guds kärlek i sig. Det betyder att vreden hänger löst ovanför huvudet:
Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. 1 Joh 2:15
JUDAS BREV
I sin vrede dödade Gud ett upproriskt släkte i öknen:
Även om ni redan vet allt vill jag påminna er om hur Herren räddade sitt folk ur Egypten och sedan dödade dem som inte trodde. v 5
Fallna änglar och Sodom och Gomorras invånare lider straff i evig eld under Guds vredes hetta. Det sker just nu. ("får sitt straff" är presens):
Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom. Så är det med Sodom och Gomorra och städerna däromkring. På samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld. v 7
UPPENBARELSEBOKEN
I vrede hotar Jesus med straff och död mot de som håller sig till irrlära:
Omvänd dig därför! Annars kommer jag snart över dig och strider mot dem med min muns svärd. 2:16
Jag skall döda hennes barn, och alla församlingarna skall inse att jag är den som rannsakar hjärtan och njurar. Och jag skall vedergälla var och en av er efter hans gärningar. 2:23
Jesus hotar i vrede att förkasta de ljumma:
Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun. 3:16
Hela kapitel 6 handlar om Jesu vrede och Guds vrede över jorden:
Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och de mäktiga, alla slavar och fria, gömde sig i hålor och bland bergsklyftor, och de sade till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?" 6:15-17
I 8:7-9:12 samt 11:13-19 fortsätter Johannes att leverera mäktiga och konkreta texter om Guds vrede över hela jorden.
I 14:8 och 18:3 talas om "otukts vredesvin". Att leva i otukt och avguderi är att komma in under Guds vrede och bli berusad och förvirrad av dess kraft. Lammet, Jesus, ska se på när vilddjurets anhängare lider under Guds vredes eld. Här möter vi den starkaste texten i Bibeln om Jesu vrede och Guds vrede, inte ens GT kan mäta sig med denna text:
En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: "Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt …" 14:9-11
Guds vrede över en syndig mänsklighet går mot sitt klimax:
Och jag såg ett annat stort och underbart tecken i himlen: sju änglar med sju plågor, de sista, ty med dem når Guds vrede sin fullbordan. 15:1
Och ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju skålar av guld, fyllda av Guds vrede … 15:7
Hela kapitel 16 handlar om Guds vredesplågor. Kapitlet inleds med den fruktansvärda men rättfärdiga befallningen till änglarna:
Gå ut och töm Guds sju vredesskålar över jorden ... 16:1
Jesus går Guds vredes ärende:
Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. 19:15
Också slutet på Bibeln innehåller ett starkt hot om Guds vredes plågor:
För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. 22:18
Se även: 2:4-6, 14-15, 20-22. 3:3, 4:5, 14:19, 18:3-5, 20, 19:2, 20:9.
* * * * * Vi har nu tagit del av citat från Gamla och Nya testamentet som handlar om Guds vrede. Det bör uppmärksammas att som regel har inte citerats texter som handlar om den kommande Domen eller om helvetet. Skulle dessa texter inkluderas, som ju också mycket starkt vittnar om Guds vrede, då skulle citaten bli fler och vittnesbördet om Guds vrede framstå ännu kraftigare. Vi har också sett att budskapet om Guds vrede inte tog slut i och med Gamla testamentet. Nya testamentet fortsätter att vittna om Guds vrede. Den Gud som verkar i GT är densamme som verkar i Nya testamentet. Han Är för evigt densamme.
Kapitel 3
Reflektioner om Guds vrede
Innehåll:
Guds vrede och Bibeln som Guds ord
Om gudsbilden
Gud är evigt densamme
Guds helighet och rättfärdighet
Synden
Guds vrede och försoningen
Jesu vrede
"Gud hatar synden men älskar syndaren"
Teodicéproblemet och Guds vrede
Guds vredes yttringar
Herren - en krigare
Gudsfruktan
Domen och helvetet
Följder av Vredens återkomst
Guds vrede och Guds kärlek
Hur ska evangeliet förkunnas
Slutord
GUDS VREDE OCH BIBELN SOM GUDS ORD
Det är många århundraden mellan Bibelns förste och siste författare. Ändå kan vi se att nästan alla, mer eller mindre, skriver om Guds vrede. Men budskapet om Guds vrede är inget som bibelns författare - oberoende av varandra och med många sekler mellan sig - av sig själva skulle ha kommit på. Det har blivit uppenbarat för dem.
Människan i sitt fallna och syndiga tillstånd vill helst ha en gud som alltid älskar henne oavsett vad hon tror och oavsett hur hon lever. Hon vill fortsätta att äta av alla förbjudna frukter och bryta mot Skaparens bud och ändå vara älskad av Honom. Hon vill ha full frihet att göra vad hon behagar utan att någon hotar eller dömer henne. Men Bibelns budskap om Guds vrede sätter stopp det. Och ett sådant budskap kan bara komma till människan som en uppenbarelse.
Guds profeter förkunnade ofta om Vreden. En sådan var Jeremia, och själv sa han om profeterna före honom:
Gamla tiders profeter, de som varit före mig och dig, har profeterat om krig, olycka och pest mot många länder och mot stora riken. Jer 28:8.
De falska prästernas förkunnelse däremot har sedan urminnes tider varit att allt står väl till, Jer 6:14, Hes 13:10, Mika 3:5. Så förkunnades på Bibelns tid och så förkunnas i vår tid. I modern tappning heter det ofta att "Gud älskar alla", eller med andra ord ”allt står väl till - du är älskad av Gud!”.
Inget syndigt kött skulle vinna på eller vara särskilt intresserad av att förmedla budskapet att t.ex. krig och jordbävningar och andra smärtsamma händelser skulle vara ett resultat av Guds vrede på grund av människors synder och ondska. Men gång på gång pekar Bibeln på Guds vredes fruktansvärda verklighet som ständigt är verksam i vår mitt, i historiens nu. Att Bibeln gör så är också det ett tecken på dess gudomliga inspiration.
Även detta att Bibeln talar en hel del om dom och helvete - som är en nödvändig följd av Guds vrede – är tecken för oss att Bibeln är en gudomlig uppenbarelse och att den inte har sitt ursprung i människors tankar och föreställningar.
OM GUDSBILDEN
Vad gäller gudsbilden så är det idag nödvändigt med en ny 'reformation' i Martin Luthers anda. Bibliska 'teser' behöver på nytt spikas upp på kyrkans dörr. "Gud älskar alla" avlaten, detta människopåhitt som fritt och för intet delas ut av kyrkor behöver få ett slut.
Sann kärlek är att varna för Guds vrede och att med varsam hand leda syndaren in i Guds kärlek. Idag leds syndaren av många kyrkor med öm och varsam hand in i händerna på en vred Gud. För säger man att oomvända syndare är älskade av Gud fastän verkligheten är motsatsen då invaggar man dem i en falsk trygghet.
"Gud älskar alla" doktrinen är en sanning om Gud och verkligheten som bara hör hemma i himlen och där innefattar den de återlösta och änglarna. För det är bara i himlen, efter Domens dag, som allting alltid är Guds kärlek. Det är bara i himlen som Gud aldrig handlar i straffande vrede eller ens hotar med vrede. Men här på jorden är Guds vrede en ständigt aktiv verklighet. Vi kan därför inte leva med en tro här på jorden som egentligen hör hemma i himlen.
Gudsbilden måste för en kristen vara grundad på Bibeln. Om gudsbilden grundas på något inom människan - känslan, erfarenheten eller förnuftet, då kan det inte bli annat än en avgud som formas. Vårt "kött" (vår fallna och syndiga natur) avskyr nämligen Gud. Bibelns Gud "känner" ingen människa för. Bibelns Gud kan inget mänskligt förnuft tänka sig till. Bibelns Gud kan ingen människa få tillräckligt med erfarenhet av för att förstå. Oberoende av känslor, förnuft och erfarenhet måste vi acceptera och böja oss för Bibelns budskap, dvs Guds eget ord, om vi önskar lära känna den Sanne och Ende Guden.
Att skapa sig en gudsbild behöver ske ödmjukt och med Bibeln som enda trovärdiga källa. Givetvis kommer vi ändå aldrig att få en helt rätt gudsbild. Gud är mer än vad ord kan beskriva. Vi små människor kan bara som bäst ana något av vem denne Gud är som Bibeln uppenbarar för oss. Men det som Bibeln trots allt förmedlar till oss måste vi tro på om vi önskar få en så rättvis bild som möjligt av Gud.
Människor som inte böjer sig för Bibeln försöker på olika sätt komma förbi texterna om Guds vrede i Bibeln. Bland annat kan man hävda att talet om Guds vrede i Bibeln bara uttrycker författarnas subjektiva tro utan att någon egentlig sanning ligger i det. Men när bibeln däremot talar om Guds kärlek, då har de bibliska författarna varit ledda av Guds Ande och det är därför för all evighet sant. Så menar man. Men som redan visats i det första inlägget så är det svårt att tänka sig att i synd fallna människor skulle finna glädje och fördel i att så ofta förkunna om Guds vrede.
Däremot skulle det vara rimligare anta att när författarna skrev om Guds vrede det var Anden som ledde dem, men när de skrev om Guds kärlek var det sina egna inbillade önskedrömmar man lade till i den uppenbarade texten. Givetvis är det inte så heller.
Sanningen är att Gud till sitt väsen är både kärlek och helighet. Ingen verklighet får vare sig överdrivas eller förnekas. Men det är viktigt att se att Bibeln innehåller texter om Guds vrede i nästan alla bibelböcker. Den lära som ständigt trummas ut i Bibeln är att på synd följer Guds vrede. Den nation, stad eller individ som framhärdar i synd får förr eller senare räkna med att drabbas av Guds vrede, inte som en opersonlig mekanisk lag, men därför att det är i överensstämmelse med Guds heliga väsen. Gud vill det. Det följer som en självklarhet utifrån det faktum att Gud är rättvisans, rättfärdighetens och helighetens Gud.
Men denna sanning, uppenbarelse, blev alltmer outhärdlig för kyrkan. I stället började kyrkan mera allmänt från omkring 1900-talet att placera den oomvända syndaren i Guds kärleks famn och samtidigt driva bort den straffande Guden från kyrkan.
Denna nya lära är således ett historiskt ganska nytt fenomen. Men den dominerar idag i kyrkan och kan sägas ha sitt ursprung från irrläraren Marcion (död 160 e. Kr.). Han var unik för sin tid. Han var en man som bl.a. starkt avskydde och förkastade den vredgade judiske Gud som särskilt Gamla testamentet talade om. Han tog också avstånd från mycket i Nya testamentet eftersom han även där fann den vredgade Guden.
Man kan säga att Marcion var bannlyst fram till och med bibelkritikens och liberalteologins inträde bland kyrkorna på 1900-talet då hans tankar på nytt bolmade upp och vars svarta rök trängde in i kyrkorna. I dag är det Marcions ande som fyller de flesta kyrkor.
Men den gud som det idag predikas om i de flesta kyrkor – särskilt i väst – existerar inte. Den guden är delvis framskapad ur ett sekulärt och humanistiskt synsätt som utgår från tolerans och jämlikhet och alla människors lika värde. Detta politiskt korrekta synsätt har många kyrkor sedan valt att applicera på den evige Guden. Och då har man förstås snabbt tvingats förkasta Guds vrede. Kvar har blivit en varm och söt gud som älskar oss alla. En nallebjörnsgud.
Den gudsbild som härskar i dag och som förkunnar Guds oföränderliga och eviga kärlek till alla utan undantag får ohyggliga konsekvenser. Många har redan fått syndigt mod till att fullt ut acceptera konsekvenserna av en sådan gudsbild. I en sådan religion måste t.ex. alla människor till sist komma till Guds himmel. Endast så kan Guds kärlek till slut segra. Om vi utgår från att Gud har evig kärlek till alla syndiga människor och han dessutom har en viss makt i världen blir det orimligt tänka sig att denna eviga kärlek till slut skulle kunna förlora slaget om människan. Att många resonerar så är ganska naturligt. Läran om Allfaderns eviga kärlek till människan banar en bred väg fram till universialismens irrlära, dvs att alla till slut besegras av Guds kärlek och kommer till himlen.
Den gudsbild som dominerar det kristna marknadstorget i dag hälsas med varma ovationer från samhället. Samhället har en vänlig och tolerant attityd till kristenheten. Världen lyssnar till dagens kyrka. Och varför skulle den inte det? Vem vill inte höra att man är omtyckt och älskad av en god gud? Det hörs inga anstötliga signaler från dagens kyrka. Kyrkan lyssnar till världen och världen lyssnar till kyrkan. De är såta vänner och det mesta är frid och fröjd. Men i den stund kyrkan börjar predika utifrån Bibeln om den Gud som inte bara är kärlek och god, utan också är rättfärdig, helig och vred kommer en gudlös värld snabbt att knyta den öppna handen och ögonen kommer att smalna.
För när Bibeln förkunnas rent och klart framstår dess budskap alltid som en anstötlig dårskap för världen och hatet börjar gro. Vem vill höra att man står under gudomlig vrede för sina synders skull? Vem vill höra att åskan hotande mullrar över sitt huvud och att blixten när som helst kan slå ner?
Bara de utvalda skulle då lyssna.
GUD ÄR EVIGT DENSAMME
Det finns bara en Gud. Och det är den Gud som bibelns författare uppenbarar för oss. Det är samme Gud som uppenbaras för oss i både Gamla testamentet (GT) och Nya testamentet (NT). Bibeln beskriver inte två gudar.
Den som läser vad Bibeln säger om Guds vrede i GT och NT slås av det faktum att kontinuiteten finns där, från första till sista boken i Bibeln. Det existerar inte någon abrupt avgrund mellan GT och NT så att Gud plötsligt i och med NT skulle få en helt annan skepnad och karaktär.
Det är alltså inte så att Gud under gamla testamentets tid är en straffande Gud som under nya testamentets tid förvandlas till en kärleksfull Gud. Gud är från evighet till evighet densamme (Ps 102:28, Hebr 1:12).
Det har aldrig skett och kommer aldrig att ske den minsta förändring i Guds väsen. Han Är den Han Är och kommer så alltid att vara.
… ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Jak 1:17
Men om vi tror på en gud vars väsen kan förändras under olika tidsepoker då blir det en nyckfull och opålitlig gud vi tror på, och vi kan då aldrig veta säkert när hans humör och karaktär kommer att ändras och om det blir till vår förmån eller nackdel. Hela vår existens blir då osäker och ångestladdad.
Om vi trotsigt vill hålla fast vid att Gud bara är kärlek och förnekar hans vrede över ett syndigt människosläkte då är det inte Bibelns Gud vi håller fast vid. Och då blir vi också skyldiga att förklara vad vi grundar vår tro på. På utombibliska skrifter? På några nutida böcker? På någon predikant? På vårt eget hjärta? På våra egna upplevelser? På vårt eget förnuft? Bibeln är däremot tydlig. Både GT och NT skriver om en Gud som kan straffa i vrede. Det visar de många exemplen i Kap 1-2 i denna bok.
Det är dock viktigt att förstå att Gud har handlat på olika sätt under olika tider i historien. Gud handlade på ett sätt med Adam och Eva, på ett annat sätt under Noas tid, på ett annat sätt med Abraham, på ett annat sätt med Mose, på ett annat sätt med Israels folk, på ett annat sätt med den kristna församlingen, på ett annat sätt med en gudsfientlig värld, på ett annat sätt i himlen. Men under ingen tidsperiod förändras Guds väsen. Under ingen tid förvandlas Guds "karaktär". Gud är Gud. Han Är, i all evighet.
Gud kan inte förändras till sitt väsen. Men Gud handlar med världen i enlighet med en evig plan, en plan som kan betyda att Gud handlar med folk och länder på olika sätt.
I GT befallde t.ex. Gud sitt folk att utrota de främmande folken i Kanaans land. Israel skulle ibland vara Guds vredes gissel. I NT finns inga sådana befallningar av Gud. Hämnden ska Guds folk nu främst överlämna åt Gud (Rom 12:19). "Hämnden" är även överlämnat åt "överheten" som ska använda sitt "svärd" i enlighet med Guds rättfärdighet och helighet (Rom 13). Och i NT går evangeliet ut till hela världen och där evangeliet går fram blir det till frälsning eller dom för människorna.
Men naturligtvis verkar Guds vrede i världen även på andra sätt. Ständigt uppenbaras Guds vrede över en syndig värld, Rom 1:18. Det går aldrig att tänka att Gud i någon tid inte skulle kunna bli vred. Guds väsen är under alla tider densamme. Alltid gäller att Gud är en rättfärdig domare, en Gud som dagligen visar sin vrede. Ps 7:12
GUDS HELIGHET OCH RÄTTFÄRDIGHET
Att Gud handlar i helighet och rättfärdighet är ett vanligt tema i bibelns böcker:
Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige … Upp 4:8
Gud, i helighet går din väg … Ps 77:14
Förödelse är beslutad, flödande av rättfärdighet. Jes 10:22.
Herren är rättfärdig i alla sina vägar … Ps 145:17
Det var en helig och rättfärdig Gud som drev ut Adam och Eva ur paradiset.
Det var en helig och rättfärdig Gud som kallade fram syndafloden över jorden.
Det var en helig och rättfärdig Gud som kastade eld på Sodom och Gomorras alla invånare.
Det var en helig och rättfärdig Gud som gång på gång straffade Israels folk under ökenvandringen.
Det var en helig och rättfärdig Gud som stred för Israel och drev bort och utrotade kananeer.
Det var en helig och rättfärdig Gud som sände Israel i den assyriska och babyloniska fångenskapen.
Det var en helig och rättfärdig Gud som verkade i Jesus från Nasaret när han fördömde fariseernas skrymteri och talade om helvetet.
Det var en helig och rättfärdig Gud vi såg på Golgata då förbannelsen drabbade Kristus.
Det är en helig och rättfärdig Gud som drabbar världen med olika slags straffdomar idag.
Det är en helig och rättfärdig Gud som uppenbaras genom de ohyggliga straffdomar som övergår jorden den sista tiden.
Det är en helig och rättfärdig Gud som bestämt en kommande dom.
Och till slut uppenbaras en helig och rättfärdig Gud när det gäller helvetet som Gud har tillrett.
Det skulle med andra ord vara mycket lätt att grunda en ny kyrka baserad på Guds helighet och rättfärdighet. Men naturligtvis är det alltid fel att välja ut någon eller några av Guds alla egenskaper som grund för sin tro. Så fort det ena spelar ut det andra skapas en avgud. Gud kan inte styckas. Gud Är. Odelbar.
Bibelns lära och en sund tro har som krav att alla sidor av Guds väsen omfattas i tro och förkunnelse. Det betyder att varje tanke, varje ord, varje lära, varje predikan, måste ha som grund att Gud Är den han Är.
Det är Bibelns totala beskrivning av Gud som ska forma vår tanke om Gud. Att bara till sig själv och till andra servera söta efterrätter varje dag - till frukost, lunch och middag - skulle göra människor sjuka. Det är en balanserad kost som håller oss friska.
Ty när dina domar drabbar jorden, lär sig världens invånare rättfärdighet. När den ogudaktige får nåd, lär han sig inte rättfärdighet. Jes 26:9-10
SYNDEN
"Ty om allt är inneslutet under synd, följer därav att alla folk är förbannade och saknar berömmelse inför Gud, att de står under Guds vrede och under Satans välde. Och ingen kan befrias från dem genom något annat än genom tro på Kristus Jesus." Martin Luther, Stora Galaterbrevskommentaren.
Det som får Guds vrede att flamma är synden i alla dess mörka skepnader. Hela universum är skadat av synden. Inte ens stjärnorna är rena inför Gud (Job 25:5). Hela skapelsen suckar och våndas skriver Paulus (Rom 8:22).
Människan har blivit en syndare. Hela hennes varelse, kropp och själ, är besmittad av synden. Det innebär att hennes tankar, tal och handlingar starkt påverkas av den synd och ondska som bor i hennes hjärta och som gör henne till den hon är (Mark 7:20f, Rom 3).
Synd är uppror mot Gud genom lagbrott. Den människa som syndar, syndar alltså mot Gud. Om t.ex. en man ser på en annans hustru med begär begår han synd, Matt 5:28. Mannen bryter då mot ett av de bud som Gud har gett oss och begår således ett lagbrott. Synd är brott mot lagen säger aposteln Johannes (1 Joh 3:4). Lagbrott begår alla människor varje dag – i tankar, ord och handling.
Allt detta innebär att Guds vrede ständigt vilar över denna syndiga värld. Så måste ske, för annars existerar ingen gudomlig helighet eller rättfärdighet eller rättvisa i universum.
Vi kan bara ana det oerhörda i detta att det lilla stoftkornet människan så lätt och så ofta gör uppror mot Honom som skapat universum och människosläktet. Men det skapade stoftet tänker inte på det. Hon är förblindad och vet inte vad hon gör. Synden har gjort henne blind och förmörkad till sinnet. Hon är fånge under syndens många laster och begär.
Människans syndiga väsen är som ett bottenlöst mörkt outgrundligt hål. Synden är en irrationell ond gåta som orsakat fiendskap mellan Skaparen och allt skapat och även mellan de skapade varelserna.
Att betrakta en syndare i denna värld är smärtsamt och sorgligt. Syndarens inkrökta själ knyter alltid en näve mot Gud och vill gärna rumla runt i sina perversa lustar inför Guds ansikte. Och sina medmänniskor har syndaren ofta svårt att tåla. Avund, misstänksamhet, förtal, skvaller, agg, hat och allsköns annan demoni ångar från hennes ögon, öron, tunga och hjärta samtidigt som hon med sina många masker gärna förställer sig. Eftersom redan begäret är äktenskapsbrott har vi alla, många gånger, begått otrohet och äktenskapsbrott. Eftersom redan hatet är mord, är vi alla seriemördare. Eftersom bara ett ont ord mot vår nästa för oss till helvetet, så är vi alla, flera gånger om, helvetets barn. Synden har förvridit människan till oigenkännlighet. I desperation skulle syndaren ta livet av sig om alla hennes tankar plötsligt skulle ljuda över gator och torg. Ofta klarar inte sinnet av att hålla stånd, utan fula och onda ord flödar över och avslöjar vad som döljer sig i syndarens hjärta. Ofta skrattar människan när hon borde gråta, och gråter när hon borde vara glad, och talar i vredesmod när hon borde tala i ömhet, och talar milt när hon borde tala i stränghet, och tänker ont om sin nästa när hon har all anledning att tänka gott, och tänker gott om sin nästa när det finns skäl att ta avstånd från henne. Så fort villfarelse och orenhet uppenbarar sig någonstans dras hennes hjärta genast dit. När sanning och renhet någon gång uppenbaras får hon motvilja mot den och springer bort från den. Lögnens sång smakar ljuvlig för hennes själ, sanningens sång får det att kväljas inom henne. När hon får möjlighet att göra något gott mot sin nästa blir det ofta svårt och tungt att leva. När hon får möjlighet att diskret skapa problem åt sin nästa piggnar hon ofta till och dras oemotståndligt till det. Det goda förvandlas så lätt till något ont hos den syndiga människan, och det onda förvandlas genom vältalighet och list så ofta till något gott. Det ondskefullt sura smakar för syndaren gott, medan det gudomligt söta blir något avskyvärt för syndaren. Det sköna häcklas och spottas på, medan spyorna upphöjs, applåderas och får beröm och uppskattning i denna värld. Så ser hjärtats häxerigryta ut. Och allt detta gör att syndaren befinner sig inuti Guds hårt knutna och vredgade händer.
Det här är nu bara ett enkelt och ytligt försök att beskriva något lite av den syndiga människan. Ingen syndare kan beskriva syndens oändliga djupheter. Men kanske vi ändå något nu kan ana hur Gud ser på synden. Gud är inte en människa. Gud har inte det minsta syndastoft i sig, inget mörker finns i honom. Gud är bara renhet, helighet, kärlek och ljus. För Gud är allt uppenbart.
”Dödsriket och helvetet ligger uppenbara för Herren, hur mycket mer då människornas hjärtan!” Ords 15:11
Och när hans helighets ljus möter syndaren och denna syndiga värld inträffar en sådan kosmisk kärnreaktion som inga ord finns att uttrycka. Då skakar universum av fasa, och Gud utbrister:
"Jag skall straffa världen för dess ondska, de ogudaktiga för deras missgärning." Jes 13:11.
Det är i det här sammanhanget som Guds vrede, domen och helvetet får sina självklara platser. Dessa tre verkligheter kan förstås endast med synden som bakgrund.
Även om man bara kunde ana en droppe av syndens fruktansvärdhet så borde det vara nog för att kunna acceptera och förstå Guds vrede. Att Gud ska döma oomvända syndare och sända dem till helvetet blir då också ett underbart ämne till tacksägelse och lovsång. Det är till tröst och glädje för de utvalda (Upp 15:3-4, 18:20, 19:1-4, Ps 96:11-13, 137:8-9).
Som de syndiga människor vi alla är måste vi dock vara ödmjuka när vi tänker på och talar om detta. Så länge vi lever på jorden står vi alla i riskzonen att drabbas av Vreden och sedan Domen och helvetet. Det är först när vi kommer till himlen som vi med ren strupe och sann glädje kan tacka Gud för hans rättfärdiga vredesdomar och för det evigt brinnande helvetet.
Det är naturligt att människor inte kan förstå budskapet om synden utan finner det chockerande och vansinnigt. Och detta har tyvärr också under tidernas gång blivit ett frånstötande budskap för många kristna.
Också för den pastor och präst som är uppvuxen och lärd med "Gud älskar alla" religionen så är detta förmodligen ett mycket obehagligt budskap. Likväl är det bibelns budskap att synden framkallar Guds vrede och att den som lever i synd lever under vreden.
"We must always return to the axioms that the wrath of God lies upon all men so long as they continue sinners." Jean Calvin (Kap 11, The Institutes of The Christian Religion.)
GUDS VREDE OCH FÖRSONINGEN
"Också Herren Jesus sade: Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. Han säger inte, "Guds vrede skall komma", utan, "Guds vrede blir kvar". Och så är det, varje människa är född in i detta tillstånd. Därför säger aposteln, Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. Eftersom människan befinner sig i detta vredens tillstånd genom arvsynden – ett tillstånd som bara förvärras och blir alltmer fördärvligt ju fler och värre synder de blandar in i det – så krävdes en Medlare, dvs en Försonare som genom ett unikt offer (av vilka alla offer vi läser om i Lagen och Profeterna var skuggor) skulle blidka denna vrede." S:t Augustinus (Handbook on Faith, Hope, and Love. Kap. 10, Jesus Kristus, Medlaren.) Min översättning.
Försoning innebär att två fientliga parter försonas och blir vänner igen. Guds inställning till människan förändrades dramatiskt efter syndafallet. Före fallet var Gud endast god och kärleksfull mot Adam och Eva. Men efter syndafallet blev också Guds vrede en bister verklighet i relationen med människan. Gud drev ut Adam och Eva från paradiset efter att ha uttalat vredesord. Deras första barn blev förbannat av Gud (1 Mos 4:11). Och efter en tid sände Gud i vrede syndafloden över människorna.
Sedan visar den bibliska historien att Guds vredesåskor fortsatte att dundra både över sitt eget folk och andra folk.
Gud har från syndafallets dag blivit en fruktansvärd fiende till den oomvända människan och sänder hela tiden vredesdomar över världen, länder, folk och enskilda. Miljarder människor har plågats och dött av Guds vredes brinnande eld.
Bara om Gud försonas med människan och människan försonas med Gud kan hon åter få del av Guds kärlek. Och Gud tog initiativet, för på korset skedde detta:
Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. 2 Kor 5:19.
Varje enskild människa behöver nu försona sig med Gud:
Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. 2 Kor 5:20.
Det är bara i Kristus som en syndare möter en försonad Gud, 2 Kor 5:21. Korset är ett mysterium. På korset är Guds kärlek bevisad (Rom 5:8). Men även Vreden är mäktigt och intensivt närvarande vid korset. Korset uppenbarar både Guds kärlek och Guds vrede i starkaste belysning:
Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Gal 3:13
Straffet var lagt på honom. Jes 53:5
Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. Jes 53:10
På korset ser vi Guds vrede drabba Kristus i mänsklighetens ställe. Jesus bar alla människors synder och gick i vårt ställe frivilligt in under Vredens urladdning. Och Gud var i Kristus när detta skedde. Straffet drabbade Gud. Fadern var delaktig i Kristi strafflidande. Det utgör den största gåtan i universum, ja, det är en obegriplig paradox, att en vred Gud i kärlek sände sin Son, för att i honom, i hans död på korset, försona sig med världen. Det kan inte begripas. Men det kan tas emot i tron.
Men, och detta är lika viktigt: Nya testamentet lär samtidigt, att trots Kristi försoningsdöd så är varje människa under Guds vrede såvida hon inte tror på Sonen, Joh 3:36. Försoningen tillräknas endast den som tror på Jesus Kristus. Utanför Kristus, försoningsoffret, så befinner sig syndaren fortfarande under Vreden.
Varje gång någon därför säger till en oomvänd syndare att Gud älskar henne innebär det en slags bekännelse till en försoningslära som inte finner stöd i Bibeln. Detta eftersom det bara är i Jesus Kristus som en människa får del av Guds frälsande kärlek – i tron på Jesus Kristus Försonaren.
Att påstå att försoningen omfattar hela världen och att alla människor därför nu är älskade av Gud, det är bara korrekt i första satsen. Sanningen är att Gud försonade hela världen med sig själv, men det inträffade i Kristus och det är därför endast hos honom, genom tron på honom, som en människa får del av försoningens frukter. Försoningen och Guds kärlek finns endast i Jesus Kristus. Om syndaren inte omvänder sig har hon inte del av försoningen och har därmed inte heller Guds nåd och kärlek i sitt hjärta, utan hon lever fortfarande under Vreden.
Människans syndiga kött kan inte tåla denna bibliska lära. Människan vill höra om en älskande gud oavsett hur hon lever och oavsett vad hon tror. Bl.a. av det skälet har en del människor byggt en lära som brukar kallas "den subjektiva försoningsläran". Den går ut på att det bara är människan som behöver försonas med Gud. Gud själv behöver inte försonas med människan, eftersom man påstår att Gud alltid har älskat och alltid kommer att älska människan. Man påstår att Guds kärleksfulla inställning till människan inte på något sätt förändrades på grund av syndafallet. Det är förstås trevligt och det går lätt som en dans att förkunna den subjektiva försoningsläran. Världen lyssnar mer än gärna till den. Att Gud älskar alla innebär i praktiken att förkunna att allting är väl, att ingen fara hotar, att människan kan ta det lugnt och fortsätta att vandra på den breda vägen. Denna lära får som konsekvens att många andra läror i bibeln också förvanskas. När t.ex. bibeln talar om offer måste man ge detta en ny och främmande tolkning om det ska passa in i den subjektiva försoningsläran. Även synden måste omtolkas. Synd kan inte längre bli ett lagbrott mot Gud, utan bara något som skadar syndaren själv. Gud blir med andra ord inte längre vred utan bara ledsen när människan lever i synd. Helighet och gudsfruktan blir begrepp som måste vantolkas. Och alla Guds vredesdomar och vredeshandlingar som Bibeln överflödar av måste också på olika sätt antingen förtigas, omtolkas eller förnekas. På ett obehagligt listigt och lättsamt sätt har den subjektiva försoningsläran erövrat en stor del av kristenheten. "Gud älskar alla" läran är idag allmänt accepterad i många kyrkor och samfund.
Men i Bibeln möter vi ett helt annat budskap. Bibeln visar från 1 Mos 3 till det sista kapitlet i Bibelns sista bok att Gud ser på den oomvända syndaren med vredgad blick. Endast i Kristi död och uppståndelse finns Guds kärlek till syndaren. Ett steg utanför Jesu Kristi kors och genast vandrar människan på Vredgad mark.
För att belysa detta med bildspråk: Låt oss tänka oss en kulle, och på toppen av den är Kristi kors upprest. Korset är omslutet av Guds kärleks ljus och härlighet. Men vid kullens fot och runt omkring är det bara mörka moln, åska och blixtar, och där vandrar människorna. En del människor går dock uppför kullen, dragna av Gud, och rör vid korset och får då del av Guds kärlek. Men endast då. Det är alltså bara när en människa skyndar till Kristus för att undkomma Guds vrede, och skälvande böjer knä vid korsets fot, och med tårar över sin egen syndighet riktar sin blick upp till den korsfäste, och ropar om nåd och förlåtelse – det är först då som himlen öppnar sig över henne och Guds kärlek i Kristus flödar in i hennes hjärta. Eller uttryckt med vanliga ord: Det är endast TRON på Jesus Kristus Frälsaren som leder en människa till Guds kärlek.
Guds kärlek finns således hela tiden där, beredd att överskölja varje människa. Men Guds kärlek behöver tas emot av människan för att hon ska bli delaktig av den. För att det ska ske måste hon gå till korset (en bild för tron, en tro som Gud verkar), annars blir inte Guds kärlek någon verklighet i hennes liv utan hon blir kvar i den verklighet i vilken hon står under, dvs Guds vrede.
Gud älskar syndare i Kristus. Gud är vred på syndare utanför Kristus. Guds kärlek och Guds vrede är två verkligheter i livet. Båda verkar samtidigt i världen. En teologi som inte förmår ha med bägge verkligheterna är ingen god eller sund teologi.
Till sist måste vi säga att detta är för oss människor ett outgrundligt mysterium. Liksom i stort sätt alla kristna doktriner är. Det handlar om Guds väsen och Hans handlande i världen. Ingen kan göra anspråk på att förstå detta fullt ut.
"In Christ mankind is divided into those who are freed from wrath inasmuch as they are ready to be saved by His mercy, and those who remain under wrath because they despise His mercy ... If there is deliverance from eternal wrath in Christ alone, then everything depends on whether a man rejects Christ or appropriates, or more correctly, lets himself be appropiated to, what Christ is and brings. To reject Him is to abide under wrath. To recieve Him is to be free." TDNT, V, s. 425, 446.
JESU VREDE
Jesus kom inte för att döma världen (Joh 3:17). Men det finns ändå texter i NT som direkt eller indirekt vittnar om hans vrede.
Guds vrede är en realitet för Jesus: Matt 10:28, Luk 12:4. Jesus vredgas över djävulens demoner: Matt 4:10, 16:23, Mark 1:25, 9:25, Luk 4:41. Jesus vredgas över människans diaboliska väsen: Joh 8:44. Jesus vredgas över de hycklande fariseerna: Matt 12:34, 15:7, 23:33f. Jesus vredgas över människors andliga likgiltighet: Luk 14:21. Jesus vredgas över människors oförmåga att förlåta: Matt 18:34. Jesus vredgas över människors brist på empati och hjärtats hårdhet: Mark 3:5. Jesus vredgas när man undanhåller honom barnen: Mark 10:14. Jesus vredgas över människors otro när döden inträffat: Joh 11:33, 38. Jesus vredgas över de städer som inte vill omvända sig: Matt 11:20f. Jesus svingar piskan i vrede över de som vanhelgar templet: Matt 21:12f. Jesus vredgas över avfallets människor: Joh 13:21. Jesus vredgas över de förtappade: Matt 5:22, 29-30, 7:23, 11:23, 13:42-43, 18:34, 22:13, 25:12, 25:30, Luk 12:46, 13:27-28.
Och Uppenbarelseboken visar att under den sista tiden ska Jesu vrede än tydligare uppenbaras för världen. Under den kommande vredesdomen ska människor frukta Jesu/Lammets vrede:
Och de sade till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?" Upp 6:16-17
Och slutligen, efter domen, ska Jesus i vrede bevittna när människor plågas i helvetet:
Den som tillber vilddjuret … han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Upp 14:10
Bibelns Jesusbild är ibland ljusår från den "Jesus" som förkunnas i moderna kyrkor:
Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor ... Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod ... De himmelska härarna följde honom ... Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. Upp 19:11-15
Allt detta vittnar om att Jesus, Gudasonen, liksom Fadern, inte bara är kärlek utan också är helig och rättfärdig, och därför kan bli mycket vred.
”GUD HATAR SYNDEN MEN ÄLSKAR SYNDAREN”
Så låter det ofta i dag när det talas om relationen mellan Gud och syndaren. Formuleringen går i stort ut på att alla människor alltid är den kärleksfulle Faderns älskade barn och att det som Gud hatar inte är något som berör människan i sig.
Historiskt är detta en ganska ny lära som bara sällan verkar förekomma under de första 1900 åren e. Kr. Men idag är det endast få som i vårt land kritiserar och ifrågasätter denna lära.
Men lär då verkligen Bibeln att Gud hatar synden men älskar syndaren? Vi kan dela upp satsen i två delar och skärskåda delarna lite mer ingående.
Först: Hatar Gud synden?
Om Gud ska kunna hata och straffa synden måste synden på något sätt först personifieras och få en gestalt. Och i Rom 8:3 sägs något unikt: i hans kropp fördömde Gud synden. Synden fick en gestalt i Jesu kropp genom att Jesus bar världens synd på korset och därmed drabbades av Guds fördömelse, vrede. Men det var i en ställföreträdande kropp, Jesu kropp, som Guds fördömelse och vrede slog ner och inte i något ogripbart och abstrakt väsen.
En viss "personifiering" av synden sker ibland i Bibeln. Första tillfället är redan 1 Mos 4:7 där det står att synden lurar vid dörren. Vi ser dock att det inte är synden i sig som förbannas och straffas av Gud i det kapitlet, utan syndaren Kain.
I Rom 6:12-14 uppmanas de kristna att inte låta synden härska i kroppen så att de lyder syndens begär, att inte ställa sina lemmar i syndens tjänst, att inte låta synden vara herre. Men det är inte synden i sig som straffas om man följer syndens begär, utan det blir då en fysisk kropp, människan, som straffas med döden (Rom 6:16, 21, 23).
I Rom 7 talar Paulus bl.a. om synden som bodde i honom. Men det är likväl aldrig synden i sig utan alltid människan – syndaren - som drabbas av straffet Rom 7:13.
När det gäller synder som t.ex. mord, stöld, girighet, lögn, otukt, homosex, så finner vi inte i Bibeln att dessa synder i sig själva får en kropp eller görs till "personer" som på något sätt ställs ansvariga och straffas. Det går inte att hata eller straffa något som inte har en medveten gestalt av något slag.
Människor kan vara hatade av Gud, se t.ex. 3 Mos 20:23, 5 Mos 18:12, 23:18, 25:16, Ps 5:6-7, 11:5, Hos 9:15, men att synden i sig är hatad av Gud sägs inte någon gång i Bibeln. Och det beror på att synden i sig inte har någon medveten självständig gestalt som kan dömas och straffas.
Det finns en del bibelverser som kan ge sken av annat: Rom 1:18 talar om Guds vrede … över all ogudaktighet och orättfärdighet. Men synden separeras inte från människan enligt sammanhanget i texten. Det står: över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.
Hela kapitlet visar sedan att Gud inte hatar, dömer och straffar någon opersonlig synd, utan människan (v 24, 26, 28, 32).
Rom 3:25, Ps 89:33, Ps 99:8, Mal 2:16, Upp 2:6 talar om synder som är ostraffade, om att Gud straffar överträdelse och missgärning, om Gud som hämnas gärningar, om Gud som hatar skilsmässa, om Jesus som hatar falska lärares gärningar.
Men också i bibelverser som dessa handlar det om människor som begår synder och som ställs ansvariga och som hotas och som straffas. Det handlar inte om något självständigt och abstrakt syndaväsen som är åtskilt från människan.
Ingen domare på jorden säger till en mördare: "Jag hatar mordet och gör mordet ansvarig och straffar det med döden, du däremot är en fri man, för dig älskar jag." Inte heller Gud är en sådan domare.
Om det vore så att Gud i verklig mening hatade synden i sig men inte syndaren, då skulle Gud inte ha drivit ut Adam och Eva från Edens lustgård, utan bara ormen och syndens väsende. Då skulle Gud inte heller ha förbannat och drivit bort Kain, utan syndens väsende i honom. Då skulle Gud inte ha dömt och straffat människorna på Noas tid med "syndafloden", utan nöjt sig med att på något mystiskt sätt straffa och dränka själva våldet och ondskan som då härskade. Då skulle Gud inte ha utrotat ett helt släkte i öknen, utan bara utrotat själva upprorsanden hos folket. Då skulle inte Ananias och Safira (Apg 5) ha dömts och straffats till döden, utan bara deras "lögnsynd". Då ska inte den sista tidens vredesdomar som Uppenbarelseboken beskriver komma över människor, utan över syndens väsende.
Bibelns samlade budskap gör det helt klart att Guds hat och vrede är riktat mot människan som lever i synd. Syndaren och synden är oskiljaktigt ett. Alltid är det människan som blir dömd och straffad av Gud för de synder hon gjort. Men detta skulle aldrig vara möjligt om det vore så att den moderna läran är riktig som säger att "Gud hatar synden men älskar syndaren". Gud skulle nämligen aldrig kunna döma och straffa människan ständigt och åter, från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken, om han älskade syndaren men hatade synden.
En fundamental lära i Bibeln är att människan är ansvarig för hur hon lever. Lever hon i synd kommer hon att dömas och straffas för det. Men idag har synden på ett irrationellt sätt gjorts till människans "frälsare" och ställföreträdare. När människan lever i synd och ondska får hon itutat att det är synden som Gud är vred på, men inte henne själv, inte på syndaren. Guds vredes blixt drabbar medlaren synden och syndaren går därmed fri och behöver inte längre frukta Gud.
Men så lär alltså inte Bibeln.
Nu ska vi se på den andra delen i satsen "Gud hatar synden, men älskar syndaren".
Älskar Gud den oomvända syndaren?
GT har ytterst få ställen som kan tolkas i den riktningen. Här är två:
5 Mos 10:18 Gud älskar främlingen.
Gud ger främlingen "mat och kläder" säger versen. Det handlar om praktisk livsuppehållande kärlek. Det gäller inte här gudomlig och frälsande kärlek till tygellösa och grymma hedningar, utan vardaglig och livsnödvändig godhet mot människor som valt att leva bland Guds utvalda folk.
Ps 145:9 Herren är god mot alla.
Versen kan kanske ses som en parallell till Luk 6:35. Men det är troligt att David med "alla" har i åtanke främst allt Guds folk vilket indirekt framgår av v 18-20 där det bl.a. står: men alla ogudaktiga förgör han.
I NT finns det också endast några få ställen som kan misstolkas att Gud älskar alla oomvända syndare:
1) Joh 3:16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son ...
Här måste man då observera att andra hälften av versen säger att den som inte tror går förlorad, och v 18 säger att utan tron är människan under domen, och v 36 säger slutligen att utanför trons lydnad står människan under Guds vrede.
För författaren Johannes finns ingen konflikt i detta. Han kan börja och skriva om Guds kärlek till världen genom utgivandet av Sonen och några verser senare skriver han om Guds vrede över de som inte tror. Detta visar att det är endast i Jesus Kristus som människan får del av Guds kärlek. Utanför Kristus finns inget annat än mörker och dom och vrede.
Det bör också uppmärksammas att det står älskade (aorist) och inte "älskar" (presens). Ordet "älskade" syftar specifikt på "utgav sin enfödde Son". I Jesu liv och död har Gud en gång för alla uppenbarat sin kärlek för världen. Guds kärlek möter vi i Jesus Kristus.
Det går inte heller att säga att Gud först älskade världen och sedan sände Kristus. Guds kärlek till världen kan aldrig åtskiljas från Kristus. Gud älskade i Kristus före världens begynnelse (Ef 1:4) och endast i Kristus får ett människohjärta del av den kärleken – genom tron.
2) Rom 5:8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
Dessa ord av aposteln Paulus är riktade till församlingen i Rom. Orden "till oss" syftar på utkorelsen, de utvalda. Inför alla utvalda bevisar (presens) Gud hela tiden sin kärlek genom Kristi död. Brevet är skrivet till kristna som redan har Guds kärlek utgjuten i sina hjärtan, v 5.
Orden medan vi ännu var syndare visar att Guds kärlek var en objektiv realitet även då vi var syndare. I Kristi död, försoningen, finns nämligen hela tiden Guds kärlek bevisad.
En syndare kan dock varken se eller uppleva denna kärlek. Tvärtom så är Kristi död och kors en dårskap för syndare, 1 Kor 1:18. Paulus var t.ex. uppfylld av brinnande hat mot Kristus och hans lärjungar innan han blev omvänd, Apg 9:1. Men nu, efter omvändelsen, kan Paulus se att Kristi död är ett bevis på Guds kärlek. Och nu har han också del av denna kärlek. Medan han var syndare var aldrig Guds kärlek en verklighet i hans liv och kunde inte heller vara det, ty det är endast genom tron som Guds kärlek blir en verklighet i ens liv, och innan det sker är syndaren under Guds vrede, Rom 1:18, 26, 28, 32, 2:2, 8, Ef 2:3.
På flera ställen finns vreden med i Romarbrevets femte kapitel. I v 1 talar Paulus om frid med Gud. Med det menas inte en fridskänsla, utan ett objektivt tillstånd, ett fredsförhållande mellan Gud och människa. V 1 säger att i Kristus är Gud inte längre fientligt vred på oss. V 9 säger att det endast är i Kristus vi blir frälsta från vredesdomen. Bara en mening skiljer alltså Guds kärlek från Guds vrede. V 10 säger sedan att vi en gång var Guds fiender. Med andra ord var Guds vrede över oss, och människan å sin sida avskydde Gud. Men i och genom Jesu död skedde försoning med Gud. Det som leder människan från vreden och till Guds kärlek är orden Kristus dog i vårt ställe och står som rättfärdiga genom hans blod och genom honom bli frälsta. Guds kärlek finns hela tiden bevisad och uppenbarad för den utvalde i dessa ord. Och varje syndare som omvänder sig får del av denna verklighet - Guds kärlek.
3) 1 Joh 4:19 Vi älskar därför att han först har älskat oss.
Första Johannesbrevet är skrivet till kristna. I v 10 knyts Guds kärlek till försoningen och Kristus. V 15-16 säger att det är i Kristus vi lär känna Guds kärlek. Orden har älskat (aorist) syftar tillbaka på Jesu Kristi försoningsverk.
4) Efes 2:4-5 Gud har älskat oss med så stor kärlek också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus.
Det står har älskat oss (aorist), inte "älskar" (presens). Det syftar på något som Gud har gjort i Kristus: han har gjort oss levande i Kristus, 2:5. Brevet är skrivet till kristna, till de utvalda, 1:4-5. Guds kärlek är här knuten till livsgemenskap med Kristus. Den som inte är gjord levande med Kristus är fortfarande ett vredens barn, 2:3.
5) Tit 3:4 Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades …
Ordet uppenbarades (aorist) syftar på Jesus Kristus, Frälsaren, v 6. Det är i Kristus människan kan se och möta Guds kärleks uppenbarelse.
Dessa verser är i stort sett allt vad som finns i NT som kan ge sken av att Gud skulle älska oomvända och förhärdade syndare.
Det är viktigt att uppmärksamma att samtliga dessa verser från NT har den kristna församlingen som adressat, inte oomvända syndare (så även vad avser 2 Tess 2:13, 16 och Upp 1:5).
Vi har sett att det är i och genom Jesus Kristus som Gud älskade världen. De citerade verserna från NT knyter Guds frälsande kärlek till försoningen och Kristus. Hos honom och endast hos honom kan en människa möta Guds kärlek.
Verserna handlar om det mest centrala i Bibeln – försoningens mysterium. Människosläktet var inte värd att älskas, utan dömas och straffas för evigt. Men då händer det oförklarliga, gåtan framför andra, att Guds nåd och kärlek uppenbarades för syndare genom Jesu död och uppståndelse. För att människan ska få del av försoningen och dess frukter, varav Guds kärlek är den förnämsta frukten, så är tron nödvändig. Utan tron är människan fortfarande kvar under Guds vrede.
Kärnpunkten i evangelikal teologi är: Endast genom tron på Jesus Kristus undkommer vi Guds vrede och får del av Hans nåd och kärlek.
När det gäller Jesus så sker det en gång mera direkt i evangelierna att han säger att Fadern älskar vissa människor, Joh 16:27 (jfr 17:23), och då är denna Faderns kärlek riktad endast till lärjungarna.
Och orsakerna till varför Fadern älskar lärjungarna är två: 1) Eftersom lärjungarna har älskat Jesus. 2) Eftersom lärjungarna har trott att Jesus har kommit från Fadern. Joh 16:27 avser alltså redan troende.
Jesus säger aldrig att Fadern älskar oomvända syndare eller något liknande. I Joh 14:21, 23 ger Jesus villkoren för att få del av Guds kärlek: Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader ... Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom ...
En vers i Bibeln med klart positiv ton när det gäller Gud och oomvända syndare är Jesu ord i den unika versen Lukas 6:35:Gud är god mot de otacksamma och onda. Se även Matt 5:45, Apg 14:17 och Ords 29:13.
Här handlar det om allmän godhet. En Guds godhet som bl.a. yttrar sig i att solen skiner över både troende och icke-troende och regnet faller över både de godas och ondas åkrar. En Guds godhet som gör att vi har mat och dryck och kläder och har förmåga att andas, se, höra, tala, skratta, sjunga, ja, fungera som människor. I denna betydelse får vi alla del av Guds godhet. Det fick även Hitler och Stalin. Syndaren förtjänar visserligen inte allt detta, men på grund av Guds godhet så får även den mest förhärdade syndaren del av det.
Gud har tålamod med syndaren och låter även syndaren få del av sin godhet (Ps 73). Men även om Gud låter syndaren få del av allt detta goda så har de inte del av den frälsande kärleken, den kärlek som strömmar från Guds älskande hjärta. För den finns endast i Jesus Kristus. Gud är fortfarande vred på oomvända syndare och kommer så att vara i evig tid om de inte omvänder sig.
Alltså: Gud visar godhet mot alla människor varje dag och på många sätt. Men Gud älskar endast de utvalda troende. Endast de har del av Guds frälsande kärlek. Endast de har Guds kärlek utgjuten i hjärtat. Guds kärlek till människan handlar om relation och intimitet, och Skriften säger att det bara är Jesus som kan föra människan in i en relation med Gud, Fadern (Joh 14:6, Matt 11:27, Ef 2:18, 1 Tim 2:5). Det är en relation där Guds kärlek flödar. En sådan relation, kärlek, har ingen oomvänd syndare del av, och kan inte ha, eftersom det bara är tron på Jesus Kristus som kan upprätta en sådan kärleksrelation.
Till den kristna församlingen i Rom skriver Paulus att ingenting "skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre." Rom 8:38-39. Hela brevets uppbyggnad och särskilt kapitel 8 gör det klart att dessa ord endast avser de som inte är fördömda (v 1), de som lever efter Anden (v 4, 9), de som har Kristus boende i sig (v 10), de som drivs av Guds Ande (v 14), de som är Kristi medarvingar (v 17), de som älskar Gud (v 28), de som formas efter hans Sons bild (v 29), de som är kallade och förklarade rättfärdiga och förhärligade (v 30), de som är Guds utvalda (v 33).
Vad gäller Jesus, så älskade han alltid sina utvalda lärjungar, Joh 13:1, och andra som trodde på honom, Joh 11:5.
Vid ett unikt tillfälle står det att Jesus fick kärlek till en man som möjligen inte var en efterföljare, Mark 10:21. Det var en from man i hög ställning som sedan ungdomen hade hållit alla Guds bud. Han valde dock till slut rikedomen framför Jesu kärlek.
Med tanke på den "Gud älskar alla" religion som i dag genomsyrar allt tror man gärna att det måste stå på nästan varje sida i bibeln, i synnerhet i NT, att Gud älskar alla oomvända syndare. För idag går det knappast att höra en enda predikan utan att det nämns om att Gud älskar alla. Men det är ytterst få bibelställen som kommer i närheten av en sådan lära. Och vid närmare granskning säger inte heller dessa verser något som tydligt kan styrka den läran.
Men själva saken finns dock där, kanske någon säger, och pekar på Jesu liknelse om den förlorade sonen. Men där ser vi att det är först när sonen dels har bekänt sig som syndare och dels själv börjat vandringen hem som sonen får del av faderns kärlek. Luk 15:20 visar att det först är när sonen är på väg hem som faderns förbarmar sig över honom. Inte ens denna liknelse ger således stöd för att Gud älskar de som lever i synd och orenhet. Liknelsen lär främst att var och en som vänder om från synd och vänder hem till Gud möter och får del av Guds kärlek.
"Gud hatar synden men älskar syndaren" läran får många olyckliga följder. Den innebär med nödvändighet i förlängningen bl.a. följande: 1) Ett förnekande av en straffande Gud och läran om Guds vrede över den oomvände syndaren. 2) Att helvetet blir obegripligt och frånstötande. 3) Att bibelns försoningslära överges till förmån för den falska s.k. "subjektiva försoningsläran". 4) Att omvändelsens nödvändighet inte blir angeläget att förkunna. 5) Att begrepp som synd, helighet, vördnad, gudsfruktan och rättfärdighet mister mycket av sitt verkliga innehåll och måste omtolkas.
Under profeten Malakis tid hade folket inställningen att den som gör det onda är god i Herrens ögon, och han gläder sig över dem ... (2:17). Mot denna förvillelse svarar sedan Herren genom sin profet, kap 3-4. Idag är denna förvillelse självklar. Budskapet är också nu att Gud älskar alla, även de som gör det onda.
Men Bibeln säger tvärtom. De är vredens barn (Ef 2:3).
Sammanfattning
* Det är ett objektivt faktum att Gud har bevisat sin kärlek, och älskat världen, i Jesus Kristus - Frälsaren, Joh 3:16, Rom 5:8.
* Det är också att objektivt faktum att Guds dom och vrede råder utanför Jesus Kristus, Joh 3:18, 36, Rom 1:18-32.
* Guds kärlek finns i Jesus Kristus, Guds vrede finns utanför Jesus Kristus.
* Det är endast genom tron på Jesus Kristus som en människa får del av Guds kärlek.
* Alla människor får, mer eller mindre, del av Guds allmänna godhet och välvilja på olika sätt, t.ex. välstånd, hälsa, glädje, trygghet och annat gott.
* Människan är oskiljaktigt ett med synden, därför är det alltid människan som döms och straffas, aldrig synden i sig eftersom synden inte är något "personligt" väsen åtskilt från människan.
Vi kan därför konstatera att ingen av satserna "Gud hatar synden ... men älskar syndaren" har fristående något tydligt textstöd i Bibeln. Och förenar man dessutom satserna skapas en lära som till sitt väsen är främmande för Bibeln och motsäger fundamentala bibliska grundsanningar.
"Det är alltså så att alla ni som aldrig fått era hjärtan förvandlade genom Guds Andes mäktiga kraft över era själar, ni som aldrig blivit födda på nytt och blivit nya skapelser och blivit uppväckta efter att ha varit döda i synd och fått del av ett nytt och aldrig tidigare erfaret ljus och liv – ni är i händerna på en vredgad Gud." Jonathan Edwards
TEODICÉPROBLEMET OCH GUDS VREDE
"Om Gud har all makt och är kärleken hur ska det då förklaras att världen är så ond?" Detta är det s.k. teodicéproblemet.
Men det är ett människopåhittat problem. Det grundläggande felet är att man försöker gifta ihop Guds kärlek med all ondska och allt lidande. Det är ett fatalt misstag. Mörkret och lidandet i världen ska inte förklaras med Guds kärlek, utan med synden, djävulen och Guds vrede.
Teodicéproblemet har uppkommit främst som ett resultat av att Guds vrede förnekas.
När vi får del av välsignelse och välgång försöker vi självklart inte förklara det utifrån Guds vrede. Lika lite ska mörkret och lidandet i tillvaron förklaras med att komma dragandes med Guds kärlek.
Om Gud inte tillåts verka i världen med rättvisa, rättfärdighet, helighet och vrede blir mycket av världens mörker och lidande en förvirrande gåta. Den moderna prästen/pastorn kommer då att stå där och ingenting förstå och kan bara säga att Gud nog trots allt är kärlek och gråter med oss och vill oss alla väl. Detta är ett sorgligt skådespel.
En del kristna går en mellanväg och säger att Gud endast "tillåter" mörkret och lidandet. Det underförstådda men falska budskapet blir då att Gud själv inte är ansvarig eftersom det trots allt inte är Gud som slår. Men även detta är ohållbart. Det är alltid den som i maktposition "tillåter" ett skeende som är ansvarig. Det är den som uttrycker en bestämd vilja, som befaller, och som vakar över att det utförs som är ytterst ansvarig. De som utför den tillåtande och befallande viljan är blott redskap på samma sätt som piskan är ett redskap i pryglarens hand. Om någon kastar en sten på en person är det inte stenen utan den som kastar som är ansvarig. Ansvaret ligger hos den som vill, befaller och tillåter. Ibland är förstås ansvaret delat. Hitler utdelade kanske inte en enda örfil under hela sitt liv. Ändå hålls han som ytterst ansvarig för att ha "tillåtit" andra världskriget rulla igång. Varje gång Gud "tillåter" är det Guds bestämda vilja som uttrycks och verkställs.
I t.ex. Jobs bok var det Gud som "tillät" Satan att skada, döda och plåga. I Uppenbarelseboken är det Gud som vill, "tillåter" och befaller vredesdomar att drabba jorden och människorna med våldsam och förödande kraft.
Ofta får änglar tjäna som vredens förlängda arm att straffa och pina människor. Och även Satan och hans demoner kan vara Guds vredes instrument. Gud kan transformera ondskan så att den tvingas tjäna ett rättfärdigt eller gott syfte. Och i allt detta är det Gud som är den aktive – det är Guds heliga vilja som sker.
I Gamla Testamentet ser vi även hur t.ex. stormakterna Assyrien och Babylonien får tjäna som Guds vredes piskor mot Israel. Och ändå är det Gud som framställs som den "ansvarige" för Israels fångenskapsperioder, inte de grymma och hänsynslösa stormakterna. Gud befallde och tillät i sin vrede dessa stormakter att slå Israel.
Kristna vittnar gärna om att Gud är god när de har blivit räddade från olyckor och lidande. Gott och väl så. Men när det onda drabbar är de ofta tysta och vet inte riktigt vad de ska tro.
Så uppträdde inte bibelns människor. När olycka eller lidande drabbade dem var det självklart för dem att det var Gud som stod bakom också det.
Några få exempel: "Dag och natt var din hand tung över mig", "Din vrede ligger tung på mig … Inget helt finns på min kropp för din vredes skull … Jag måste bära förskräckelser från dig, jag är nära att förtvivla. Din vredes lågor går över mig", "Kan någon plåga vara lik den plåga som drabbat mig, den som Herren låtit mig lida på sin brinnande vredes dag?" ... "Därför skall de som efter Guds vilja får lida anförtro sina själar åt sin trofaste Skapare ..." Ps 32:4, 38:4, 88:8, 16-17, Klag 1:12, 1 Petr 4:19.
Denna sak handlar också om vem eller vad i tillvaron som har den yttersta Makten. Är det slumpen? Är det Satan och hans demoner? Eller är det Gud?
Bibeln är tydlig. Den framställer Gud som historiens Gud, en Gud som har All makt. Och då blir Gud inte bara en maktlös gud som gråter och lider med oss när mörkret och lidandet drabbar oss. Då blir Gud inte heller bara en tillåtande gud utan något ansvar.
Nej, Gud blir den han Är, han blir Allmaktens Gud som råder över himmel och jord och som styr allt i sin Allvishet och rättfärdighet och godhet. Han blir en Gud som sänder krig, pest, dödliga sjukdomar, svält, jordbävningar, orkaner, m.m. Han gör det för att straffa och förhärda. Han gör det för att varna. Han gör det för att visa sin makt och styrka och bli förhärligad. Han gör det för att pröva sina utvalda. Han gör det för att dra sina utvalda närmare sig i gudsfruktan. Han gör det för att undervisa. Han gör det för att ge ledning. Han gör det av kärlek till en del av sina utvalda som får komma till himlen. Och han gör det av otaliga andra orsaker. Det betyder att när t.ex. ett krig startar eller en jordbävning drabbar har det lika många orsaker och syften som det antal människor det drabbar.
(Här bör det självklara nämnas att när fromma människor drabbas av lidanden av olika slag så utesluter det aldrig Guds deltagande i lidandet eller hans kärleks närvaro, Rom 8:35-39.)
Idag när ondskan når oss överallt på ett närgånget och intensivt sätt behöver det predikas och undervisas om Guds vrede. Förkunnas det bara om Guds kärlek kommer livet att te sig obegripligt och stötande för folk, och irrationella teodicéfrågor kommer allt oftare att ställas. En ensidig förkunnelse om Guds kärlek är därför nästan lika farlig och destruktiv som darwinismens förkunnelse.
Bibeln undervisar, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, att världen inte går att förstå utan Guds aktiva vrede. Det är först när vi tillåter Gud att vara den Han Är som vi kommer betydligt närmare svaren på ondskan och lidandet i tillvaron.
Allt detta betyder att vi, i allt som sker i universum, kan prisa Gud för den Han Är och alltid kommer att vara. Allt sker för att Gud Är den Han Är.
Jag danar ljuset och skapar mörkret, jag ger lycka och skapar olycka. Jag, Herren, gör allt detta. Jes 45:7
GUDS VREDES YTTRINGAR
Från Herren Sebaot skall straffet komma med åska och jordbävning och väldigt dån, med storm och oväder och med flammor av förtärande eld. Jes 29:6
Guds koger rymmer oändligt många giftiga vredespilar. Några exempel ska här ges:
* I sin vrede sänder Gud jordbävningar, torka, översvämningar, vulkanutbrott, tromber, orkaner, epidemier/pandemier, terrorattentat, krig, m.m. Hundratals och åter hundratals miljoner människor har plågats och dött av dessa Guds vredes förödande pilar. En del av dessa pilar brukar världens folk kalla "naturkatastrofer", men det är ett ateistiskt uttryck som vill få oss att ”lägga skulden” på naturen eller ”ödet”. Det uttrycket förnekar en Allsmäktig och helig Gud. Kristna bör använda formuleringar som är i enlighet med vår tro. En sådan kan vara gudsdomar. Eller vredesdomar.
* I sin vrede sänder Gud villfarelser att övertäcka världen. Det gäller alla falska världsreligioner. Och även irrläror som kommer i den kristna trons namn. Gud kan straffa förhärdade syndare med villfarelser och avgudadyrkan, 2 Tess 2:9-12, Apg 7:42. Biskopar, präster och pastorer som accepterar och försvarar irrläror eller ondska eller orenhet finns ibland oss ytterst på grund av Guds vrede. Gud straffar ibland människor med blindhet och vanvett genom vargar som uppträder i fåradräkter. Irrläror och falska religioner måste finnas till, de är effektiva redskap för Guds vrede.
* I sin vrede kan Gud ibland kväva länder och folk med överflöd av välstånd och rikedom. Gud kan öppna dörren till mammons rike för obotfärdiga syndare för att de därigenom ska förblindas och förhärdas än mer. Det finns få avgudar i världen som lika effektivt kan få människor att fjärma sig från Gud som materialismens avgud.
* I sin vrede kan Gud låta trotsiga syndare dras in i en virvelvind av förvirring, förtal, kaos, skrik, avundsjuka, otrohet, hat, misshandel och kanske mord.
* I sin vrede kan Gud utlämna syndare till onaturlig sexuell aktivitet som t.ex. homosex (Rom 1). Desto mer öppet och accepterande ett samhälle är gentemot t.ex. homosex desto starkare är det samtidigt ett uttryck för att Guds vrede är aktivt verkande.
* Ofta drar Gud helt enkelt bort sin skyddande hand från förhärdade syndare, och synden och djävulen börjar omedelbart driva dem längre ifrån Guds bud och djupare in i synd och ondska. Gud kan också själv driva dem med vredgad hand djupare in i förblindelse och mörker.
Hela världen är under ett konstant tryck av Guds vrede. Alla lider och plågas vi, mer eller mindre, av Guds vredes enorma tryck över världen.
---------- Här kan några förtydliganden vara på plats:
Lika sant som att Guds vrede alltid ligger som ett svart tjockt moln över jorden, lika sant är att Guds godhet är en verklighet i världen. Denna godhet får även de ondaste av människor del av (Matt 5:45, Luk 6:35). Guds vrede och godhet verkar samtidigt i världen.
När Gud skjuter sina pilar sker det inte bara i vrede. Varje gudsdom har Gud mångfaldiga syften med.
Människor är själva ansvariga för sina handlingar. Ingenting kan skyllas på Guds vrede. Men när människor passerat gränsen på syndens och orenhetens väg kan Gud i helig och rättvis vrede ge dem en puff framåt på den vägen och sedan kraftfullt driva dem framåt.
Välstånd och rikedom kan också vara en Guds välsignelse. Men ofta får rikedom tjäna som en satans bundsförvant som snärjer människor i begärens och lustans spindelnät.
----------
Vi lämnar parentesen och fortsätter med ett sista exempel på Guds vredes uttryck:
* Vi ser Guds vredes ansikte i liemannens gestalt. När en dag Döden står där framför oss ser vi också i detta Guds vrede. För varje gång en människa dör - och det dör omkring 150000 människor varje dag på jorden - så vill det påminna oss om Guds vrede över ett syndigt människosläkte.
I Ps 90 skriver Mose att vi dör genom Guds vrede, v 7. Alla våra mödosamma dagar på jorden försvinner likt vatten som rinner genom Guds vredes fingrar, v 9. Och ingen människa finns som begriper sig på Guds vredes betungande makt över sina livsdagar. Därför finns det inte heller någon som med hela hjärtat fruktar Gud, v 11.
En kristen går från döden direkt till paradiset, men dödens mörka och kalla port står ändå där och måste först passeras och det kan innebära en långsam dödsprocess med depression och bitter plåga.
Dödens bittra port måste vi passera på grund av synden som i sin tur har kallat fram Guds vrede.
Nu är det givetvis viktigt för en kristen att hon är medveten om att hon alltid är innesluten i Guds kärlek, även inför mötet med döden, Rom 8:38-39. En kristen är inte föremål för Guds vrede, vilket däremot alla oomvända och förtappade syndare är. Men hela mänskligheten kan likväl sägas vandra i Guds vredes dimma. Vi lever i en värld lagd under förbannelsen. Och det får vi alla känna av, mer eller mindre. Dagligen.
För att förstå detta bättre kan vi jämföra med annat:
* En kristen har fått förlåtelse för alla synder. Likväl är synden en daglig realitet i våra liv. Vi känner alla av dess starka makt varje dag.
* En kristen har befriats från Satan. Likväl frestar oss Satan varje dag och smyger omkring oss som ett vilddjur ständigt beredd att uppsluka oss.
* En kristen har friköpts från döden. Likväl ska vi alla dö och vi kan ibland känna dödens krafter verka i våra lemmar.
* En kristen är i Kristus och utgör därför inte ett mål för Guds vrede. Likväl får vi känna av Vredens krafter. Vi kommer inte ifrån dess verkningar eftersom vi lever i en upprorisk och ond värld som ständigt existerar under Vreden.
Jorden har blivit orenad under sina invånare, ty de har överträtt Guds undervisning, kränkt lagarna och brutit det eviga förbundet. Därför förtär en förbannelse jorden, de som bor på den måste straffas för sin skuld. Jes 24:5-6.
Guds vrede finns överallt. Den kan sägas vara en del av vårt liv. Vi drabbas alla av de konsekvenser som följer av att vi lever i en ond, demonisk och syndig värld som är under Guds dom. Utifrån den synvinkeln påverkas även den troende av vreden. En kristen lever ständigt i ett spänningsfält. Först i himlen får vi del av försoningen i dess totala fullkomlighet, först då fullbordas ordet, "ingen förbannelse skall finnas mer" (Upp 22:3).
Men på jorden får vi varje dag känna av syndens, djävulens, dödens och Guds vredes verkningar.
Och inte nog med att Guds vrede nu är en realitet. Enligt Bibelns beskrivning kommer Guds vredes alla manifestationer att bli allt starkare och kännbarare för jordens invånare ju närmare världens undergång vi kommer.
Jesus talade om "början på födslovåndorna" och om "slutet", en tid med stora hemsökelser (Matt 24). Aposteln Paulus talade om "de sista dagarna" och de "svåra tider" som då kommer (2 Tim). Aposteln Johannes får enligt Uppenbarelseboken del av skakande uppenbarelser om en fruktansvärd eskalering av Guds vrede under den sista tiden.
Men Herren är den sanne Guden, han är den levande Guden, den evige Konungen. För hans vrede bävar jorden, och folken kan inte uthärda hans förbittring. Jer 10:10
HERREN - EN KRIGARE
I Bibeln läser vi att Herren är en stridsman (2 Mos 15:3). Och vi läser om Herrens krig (1 Sam 25:28), om att Herren, er Gud, stred själv för er. (Jos 23:3), om Guds svärd som har druckit sig rusigt i himlen (Jes 34:5), om Herren, väldig i strid (Ps 24:8).
Herren håller krigsindustrin igång: Se, jag skapar smeden, som blåser upp kolelden och formar ett vapen genom sitt arbete. Jag skapar också fördärvaren till att förstöra. Jes 54:16.
Ständigt läser vi att det är Herren själv som bakom det synliga är den aktive i stridens hetta, se t.ex. 2 Mos 14:14, 5 Mos 1:30, Jos 10:14, 42, 11:6, 23:10, Dom 20:35, 1 Sam 14:23.
Och indirekt förstärks ytterligare denna sanning genom alla de texter som talar om hur Gud ger fienden i Israels hand, se Jos 2:24, 6:2, 16, 8:1, 18, 10:8, 19, Dom 3:28, 4:7, 14, 7:9, 15, 18:10, 20:28, 1 Sam 14:12, 17:46, 23:4, 24:5, 26:8, 1 Kung 20:28.
Herren som stridsman leder tankarna till ett ganska vanligt gudsnamn (speciellt i profetlitteraturen), nämligen Herren Sebaot. Ordet Sebaot betyder härskaror. Det kan syfta på himmelska härskaror som Gud omger sig med och är Kung över. Med dessa himmelska härar är han närvarande i skeenden på jorden och verkar aktivt för att hans vilja ska ske i himlen som på jorden.
Att Herren är en krigare som aktivt är närvarande när folk och länder drabbar samman är ytterligare ett bekräftande på sanningen att Gud är historiens Gud.
Världen är inte utelämnad åt slump och tillfälliga nycker eller åt människors makthunger eller demoners nyckfylla spel. Det är Gud - väldig i strid – som på ett våldsamt och outgrundligt sätt deltar som allmaktens väldige krigare i blodiga historiska skeenden (se särskilt Daniels bok).
När Bibeln använder uttryck som "Herren, väldig i strid", så är det förstås ett antropomorfiskt uttryckssätt. Betydelsen är - för att uttrycka det enkelt - att Gud låter sin rättfärdiga och fullkomliga vilja segra mitt bland rådslag, soldater och vapen i krigens våldsamma hetta och förvirring. Hur detta sker går naturligtvis inte att förstå.
Ibland talas det om "heliga krig". Själva uttrycket "heligt krig" förekommer inte i Bibeln. Men det är ändå inte fel att använda uttrycket. Gud befallde - oftast Israel - att inleda krig. Israel blev då helgat, avskilt, att strida, och det är just vad ordet heligt betyder. Det är dock lämpligare att tala om "Herrens krig".
Det går inte att undvika slutsatsen att det faktum att Gud är delaktig i något av det mest fruktansvärda som finns på jorden, att det också uppenbarar något om Gud själv. Dvs att Gud också är en rättfärdig och helig Gud som använder krigets alla fasor för sin eviga plan med jorden och dess folk.
Krigets obarmhärtiga brutalitet använder sig Gud av i sin vrede när han vill straffa människor för deras avguderi, synd, ondska och avfall. Kriget avslöjar något av den avsky som Gud har mot en i synd fallen och upprorisk värld. Synden är inte att leka med, den väcker Guds vrede, och det kan innebära obeskrivligt lidande och bloddränkta bajonetter och kulor och dödsångest och smärta. (Här är det åter igen viktigt att påminnas om att Gud har oräkneliga syften med vredesdomar som t.ex. krig, även välsignade och kärleksfulla syften.)
Det är Herren som ytterst håller i krigets blodiga svärd. Men det är alltid den syndiga människan som är orsaken till dess själva uppkomst. Människans synd och ondska får Gud att dra fram svärdet ur skidan. Likt lavan som väller ut ur kratern så är krig ofta något som väller ut ur människors onda hjärtan. Krigets alla fasor är en spegel av vad som bor i ett människohjärta. När hatet, det onda begäret, blodstörsten och våldet får fritt spelrum i hjärtat, då blir det krig mellan individer, folk och länder.
Men Bibeln förmedlar det trygga budskapet att denna mänskliga ondska inte är allsmäktig. Det är Gud som har makten över allt detta och som även använder sig av denna ondska som ett pinoredskap för att hans heliga och rättfärdiga vilja ska ske.
Inget krig sträcker sig en meter utanför de gränser som Gud har bestämt. Guds vilja sker på jorden så som i himlen.
Gud driver i sin vrede länder och folk i krig. Israel blev under gången tid använt av Gud på ett unikt sätt. Med inget annat land ingick Gud förbund än med detta folk. Israel fick befallningen att driva bort folken från landet Kanaan. Därefter skulle de själva ta landet i besittning. Samtidigt fick Israel också tjäna som verktyg åt Guds vrede till att straffa de djupt korrupta folk som då bodde i Kanaan. Gud stred för Israel före exilen, men i samband med fångenskapsperioderna stred Gud mot Israel genom andra folk:
Vem har lämnat Jakob till skövling och Israel åt plundrare? Har inte Herren gjort det, han som vi syndat mot? Ty de ville inte vandra på hans vägar och inte höra på hans undervisning. Därför utgöt han sin brinnande vrede över dem - krigets raseri. Jes 42:24-25
Det är värt att uppmärksamma att i Nya testamentet framställs också Jesus Kristus som en krigare, Upp 14:14f, 19:11-21.
GUDSFRUKTAN
Vördnad och gudsfruktan är hörnstenar i livet med Gud. Dessa hörnstenar har dock sedan lång tid tillbaka placerats i ett mörkt hörn i något avlägset och tillbommat museum. Grunden för att ha kvar dem är idag effektivt eliminerade. Det har främst skett genom att man förkastat Guds vrede. Och där inte Vreden finns, finns inte heller någon större plats för vördnad och gudsfruktan.
Och de som inte har förkastat dessa verkligheter har istället valt att omtolka dem till oigenkännlighet så att de på ett trevligt sätt ska passa in i dagens gemytliga kyrka.
Men Bibeln är tydlig. Vi troende är kallade att frukta Gud för hans vrede. Mose var nära att dödas av Guds vrede (2 Mos 4:24). David straffades för sina hemska synder genom att Gud dödade hans förstfödde (2 Sam 12:15f). Apg 5 visar att troende som lever i lögn och bedrägeri riskerar att drabbas av Vreden. 1 Kor 11:29-30 visar att troende som brister i respekt och vördnad inför det heliga kan drabbas av Vreden. Upp 2:22-23 visar att Gud kan slå med t.ex. sjukdom mot troende som begår "otukt" med irrlärare. Detta är några exempel.
Gud är också en "fruktansvärd" Gud, 5 Mos 7:21, Ps 47:3, 76:8, 12-13, Jes 2:10, 19, Sef 2:11. En troende som sorglöst lever i synd riskerar att hamna utanför Guds kärleks sfär. I den troende ska det därför finnas ett element av fruktan för Gud. I bokstavlig mening. Vi behöver alltid vara medvetna om att ett liv i upprorisk synd kan leda till att vi möter en Gud vars händer är knutna. Hebreerbrevets författare varnar de kristna: Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer. Hebr 10:30
Om en sådan gudsfruktan talar nästan aldrig den moderna kyrkan. Där är allt kärlek. Där sägs att hur vi än lever så älskar Gud oss som de vi är. Detta är fel. Gud älskar oss troende, men inte om vi åter börjar leva i synd och uppror utan ånger. Då har vi hamnat utanför nåden. Avfall handlar inte bara om att ta avstånd från tron. Avfall är lika mycket ett medvetet och villigt steg till ett syndigt och orent liv.
När det i vår tid nämns om gudsfruktan handlar det på sin höjd om respekt. Och det är inte ovanligt att man hänvisar till barnets kärleksfulla förtröstan till sina föräldrar som en förklaring av begreppet. Begreppet gudsfruktan har därmed antingen omtolkats till dess motsats eller förmildrats, och med en lätt vispning av trollspöt så har även gudsfruktan kommit att handla om kärlek.
Några bibeltexter om gudsfruktan:
5 Mos 4:10 (Inför lagens givande): Samla folket till mig, jag vill låta dem höra mina ord, och de skall lära dem så att de fruktar mig så länge de lever på jorden, och de skall lära sina barn dem.
Ords 3:7, 8:13 frukta Herren och fly det onda .. Att frukta Herren är att hata det onda.
Rom 3:18 lär att ingen människa i sitt naturliga och syndiga tillstånd har gudsfruktan inför sina ögon.
2 Kor 7:1 lär att gudsfruktan handlar om att rena sig från all synd och orenhet och leva i helgelse.
1 Tim 2:10 lär utifrån sammanhanget att kvinnor som lever i gudsfruktan uppträder anständigt och har en underordnande attityd.
1 Tim 4:7-8 lär att gudsfruktan betyder att ta avstånd från irrläror och att "öva sig" och att arbeta och kämpa (v 10) för gudsfruktan.
1 Tim 6:5-6, 10-11 lär att gudsfruktan inte söker pengar, framgång och vinning utan "ett förnöjt sinne".
2 Tim 3:5 lär att gudsfruktan är motsatsen till de synder som innan räknats upp (v 2-5).
1 Petr 1:17 lär att gudsfruktan handlar om fruktan för en dömande Gud och vördnad för "Kristi dyrbara blod".
2 Petr 1: 6-7 lär att gudsfruktan följer på dygd, insikt, självbehärskning, uthållighet.
I praktiken innebär således gudsfruktan att man lever ett helgat och rent liv inför Guds ansikte. Det är så man i gärning visar att man fruktar Gud.
Själva begreppen "fruktan för Gud", "gudsfruktan", blir meningsfulla endast om Gud också är en helig och rättfärdig Gud som kan vredgas och straffa.
Att rätt frukta Gud kan bara den göra som känner hans vrede: Vem känner din vredes makt och din harm, så att han fruktar dig? Ps 90:11
Vår relation med Gud är en kärleksrelation. Gud älskar oss mer än vi kan ana. Vi lever i Guds kärlek. Det är bara om vi i trots lämnar korset, lämnar tron eller lämnar trons liv, som Guds kärlek viker ifrån oss och Vredens eldhav öppnar sig framför våra fötter.
Bibeln manar oss gång på gång att frukta Gud genom att leva i tro och leva ett helgat liv som behagar Gud. Gudsfruktan blir då en lovsång och tillbedjan av Honom som Är den Han Är.
Jesus manar sina lärjungar till en fruktan som är sund och hälsosam:
Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna. Matt 10:28
DOMEN OCH HELVETET
I dag är kyrkornas förkunnelse i stor utsträckning inomvärldslig och grundad på allmänt godtagbar humanism. Kristendomen av idag har till viss del blivit en sekulariserad religion. Det handlar helt enkelt om att vara snäll och trevlig mot alla.
Gudsbilden domineras helt av kärlek och förlåtelse och man tar avstånd från en Gud som kan döma människor till helvetet. Detta är nu ganska naturligt eftersom helvetet inte kan begripas då man valt att förpassa Guds vrede till gamla tiders primitiva mörka tro. Man har medvetet genom sitt nej till Guds vrede slängt bort den enda nyckel som kan öppna dörren till förståelse för helvetet.
Synden, Guds vrede och helvetet är tre länkar i en kedja. Men om en länk tas bort förstörs hela kedjan. Bryter man med en lära i Bibeln får det alltid konsekvenser. Allt utgör nämligen ett gudomligt system.
Dagligen utgjuter Gud sin vrede över syndare på jorden. Och detta är ett vittnesbörd om att det finns ett helvete. Guds vredes dagliga verkningar på jorden utgör ett starkt tecken på helvetets existens. Det är också därför som så många förkunnare ogillar allt tal om Guds vrede. Istället tvingas man förkunna att Gud inte i vrede straffar människor på jorden. För om Gud straffar på jorden kan Han ju också göra det i det tillkommande livet. Och det skulle gå emot "Gud älskar alla" läran. Den läran tvingar därför anhängarna att nedtysta, förmildra, förneka eller radikalt omtolka Guds vrede, domen och helvetet.
Helvetet är ett straff som drabbar på grund av ett "brottsligt" liv, dvs ett ont och syndfullt liv i otro. Guds vrede här på jorden, samt den kommande domen och helvetet, allt detta visar - trots den moderna kyrkans förnekelse - att Gud också är en straffande Gud. Kap 1-2 i denna bok visar det med all tydlighet.
Gud säger om den ogudaktige:
Men jag skall straffa dig och låta dina ögon se det. Ps 50:21.
Gud säger till folken:
Han som tuktar folken, skulle han inte straffa, han som lär människorna förstånd? Ps 94:10.
Och Jesus sa:
Och dessa skall gå bort till evigt straff. Matt 25:46
"Gud älskar alla" läran är ett vackert men dödligt gift. Människor invaggas med den läran i tron att Guds välbehag vilar över dem oavsett vad de tror och oavsett hur de lever. Och givetvis kan inte de människor som får höra något sådant tro att denne älskande gud en dag skulle kunna bli vred och ännu mindre tro att denne älskande gud skulle förmå sända dem till pina i helvetet.
Också in i vår tid ljuder det kraftiga ekot från honom som i den vackra lustgården förkunnade ett så ömt och kärleksfullt budskap: Ni skall visst inte dö! 1 Mos 3
Samma förkunnelse predikas av många idag: Ni ska visst inte komma till helvetet!
Något annat som "Gud älskar alla" religionen har i bagaget är irrläran som förkunnar att alla människor till slut blir frälsta och kommer till Guds himmel (universialism). Denna lära blir i förlängningen en nödvändig och logisk följd av "Gud älskar alla" religionen. Helvetet passar omöjligt in i det schema som universialismens profeter har skapat. Istället blir himlen en självklar slutstation för hela mänskligheten.
Kristna som inte är villiga att gå riktigt så långt går en mellanväg. Man sluter sig istället till den irrlära som förkunnar att den oomvände syndaren kommer att upphöra att existera vid sin död – hon tillintetgörs. Det är alltså inte fråga om lidande eller kännbart straff efter döden, utan helt enkelt ett utslocknat liv (annihilationsläran). Syndarens död blir detsamma som djuren. Så som Jehovas Vittnen lär. Även annihilationsläran passar bra ihop med den moderna "Gud älskar alla" läran. Många av dess anhängare kan inte tro på en straffande Gud. Därför slår man först mot bibelns lära om själens odödlighet, dvs att själen skulle ha en evig existens. När man väl fastslagit att Gud skapat människan med en dödlig själ så blir helvetet bara en bild för människan som straffar sig själv med utplåning. Gud blir då inte aktivt inbegripen i syndarens öde. Och som ett trolleri har man lyckats avlägsna allt tal om en Gud som straffar syndaren. Annihilationsläran tar i praktiken avstånd från den evighet som varje människa går mot och från läran om en straffande Gud och från det eviga helvetet och givetvis från Guds vrede över syndaren.
Om man tror att Gud älskar alla förhärdade syndare blir den naturliga följden att man gärna tror på antingen universialismen eller annihilationsläran. Detta i sin tur leder till en respektlös behandling av Bibeln. Man tvingas rycka ut bibelord skrikande ur sitt sammanhang och förvända bibelsammanhang och tvinga texterna att lära ut just det som man önskar höra och det som man tror att andra människor önskar höra.
Också med hjälp av manipulerande känsloutspel försöker man visa på helvetets orimlighet:
"Varför skulle Gud som älskar syndaren under hela hennes liv plötsligt på Domens dag bli vred på henne och sända henne till plågans helvete?!" "Hur ska vi med glädje kunna leva i himlen med vetskap om att kanske miljoner andra samtidigt lider outhärdliga kval i helvetets pinokammare?!" "Med den gamla synen på helvetet blir ju Gud en grym sadist som i evighet kommer att pina människor i den tortyrkammare han har tillrett. Hitler skulle vara en ängel i jämförelse!"
Med sådana manipulativa ord förnekar man syndens bottenlösa ondska och Guds helighet. Vidare anklagar man med sådant tal Gud för att vara grym och ond. Människor som uttalar sådant har aldrig velat förstå bibelns undervisning om Guds helighet, rättfärdighet, vrede, syndens djup och allvar, Jesu ställföreträdande försoningsdöd, rättfärdiggörelsen genom tron. De har låtit sig vilseledas.
Verkligheten är att helvetet är den mest rättfärdiga och rättvisa förordning som har tillretts. Helvetet är den yttersta konsekvensen av Guds vrede. Det är Guds vredes slutliga och eviga ansikte, det är en plats där Guds vredes eld ständigt brinner. Gud vill denna plågans plats eftersom han är ren, ljus, helig, rättfärdig och rättvis. Och om vi någon gång i himlen kommer att tänka på helvetet så kommer det att stämma oss till djup tacksamhet. Dels över att vi själva inte är där, och dels över att Guds heliga rättvisa till slut har segrat.
I himlen, där varje tanke överensstämmer med Guds väsen, kommer vi inte att gråta över helvetets existens. Det är Gud som har tillrett helvetet. Gud vill helvetet. Det är i överensstämmelse och harmoni med hans väsen. Ingen kommer i himlen att vara det minsta upprörd över det som Gud har skapat i sin fullkomliga helighet och rättvisa. Tvärtom blir det en orsak till evig lovsång.
Att Domens dag överhuvudtaget existerar beror på att Gud är en helig och rättfärdig och rättvis Gud. För de oomvända blir Domen en fasansfull dag. Något som profeterna i GT och författarna till NT ständigt gör klart. För kristna blir Domens dag framför allt en glädjens dag. Men även kristna ska ha respekt för Domens dag: 2 Kor 5:10, Hebr 12:28, 1 Petr 1:17, Matt 25:1-13. Texter i NT om Domen och helvetet: Matt 5:22, 29-30, 10:28, 11:23, 16:18, 18:9, 23:33, 25:46, Mark 9:43-48, Luk 10:14-15, 16:19-31, 12:5, Rom 2:5-9, 2 Tess 1:5-10, Hebr 10:26-31, Jak 3:6, 2 Petr 2:9, 3:7, Jud v 7, Upp 1:18, 14:9-11, 20:11-15, 21:8.
Men Herren Sebaot blir upphöjd genom sin dom, Gud, den Helige, bevisar sig helig genom rättfärdighet. Jes 5:16
FÖLJDER AV VREDENS ÅTERKOMST
Om vi accepterar Bibelns budskap om Guds vrede kommer våra sinnen att korrigeras och reformeras.
- Med tron på Guds vrede kommer omvändelsens betydelse och tron på Jesus Kristus att mera intensivt börja förkunnas. Det finns ingen större anledning att tala om nödvändigheten av tro och omvändelse om Gud redan älskar alla. Detta märks också tydligt i dagens kyrkor. Man predikar gärna och ofta att Gud och Jesus älskar alla, men vikten av tro och omvändelse och ord om försoningen följer alltmer sällan ett sådant budskap. Och det är förståeligt, för varför måste människor med nödvändighet tro om de redan är älskade av Gud? Är de icke-troende redan älskade av Gud behöver de ju inte tro på Frälsaren. Men ifall budskapet om Guds vrede accepteras blir det nödvändigt att samtidigt förkunna försoningens och trons budskap, tron på Jesus som Frälsare från Vreden.
- Med tron på Guds vrede kommer synden upp i ljuset. Guds vrede går inte att förstå utan synden. Där synd är, där är Guds vrede. I förkunnelsen kommer därför synden att få en mer framträdande roll. Människans synder i Guds helighets ljus öppnar ingången till både Vreden och förlåtelsen.
- Med tron på Guds vrede kommer domen och helvetet att få en mer framträdande plats. Dessa verkligheter kan inte förstås utan Guds vrede. Endast den som är medveten om och tror på Guds vrede kan förkunna om dom och helvete på det sätt som Bibeln beskriver detta. Men givetvis blir helvetets verklighet obegripligt för den som lever i tron att alla icke-troende är älskade av Gud, för hur skulle en gud som älskar människor plötsligt kunna sända sina älskade till ett evigt straffande helvete?
- Med tron på en Gud som kan vredgas och som samtidigt är historiens Gud får alla historiska skeenden en helt annan innebörd och mening. I världen omkring oss kan vi nu lätt se inte bara Guds kärlek verka utan även Guds helighet och rättfärdighet och vrede. Överallt i världen ser vi nu Guds närvaro, inte bara när det goda sker, utan även när dom och straff drabbar. Profeten Amos fick lära folket om Guds vredes självklarhet: Händer det en olycka i en stad utan att Herren har vållat den? Amos 3:6
- Vårt världsbild reformeras. När Gud i vrede sänder krig, pest, jordbävningar, orkaner och andra plågor börjar vi inte längre tänka som ateisten att det som sker bara inträffar på grund av olyckliga tillfälligheter och omständigheter. Inte heller börjar vi längre tänka att det är Satan och hans anhang som i allmakt kommer med död och förintelse. Inte heller tänker vi att Gud bara gråtande "tillåter" sådant att ske. Nej, det blir då självklart för oss att det är allmaktens Gud som aktivt och medvetet och med vilja verkar. Vi börjar nu i stället ställa förnuftiga och gudfruktiga frågor: "Vad vill Gud säga med detta? Varför slår han i vrede där och nu?" Ibland förstår vi och ibland kanske vi bara kan ana ett svar. Ofta vet vi inte, då får vi bara tyst tiga, sucka och sörja. Men vi får också prisa Gud för hans heliga och rättfärdiga vredesdomar. Vi vet att det är Guds värld vi lever i. Vi är medvetna om att allmaktens Gud har fullkomlig kontroll över varje skeende i tillvaron. Allt detta fyller oss med fruktan, trygghet, förtröstan och lovsång. Och vi får inför allt som sker i Guds värld utbrista likt Paulus:
”Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.” Rom 11:33.
"The OT does not consider divine anger to be merely a negative thing. It can also be an indication of the unlimited greatness and sovereignty of God. According to Job 9:4f., God's might and strenght is manifested in that he removes and overturns mountains in his anger." TDOT, I, s. 359.
Andra mer konkreta exempel vad som inträffar med Vredens återkomst:
- Med tron på Guds vrede blir gudsgemenskapen inte bara präglad av varm gemenskap och kärlek, utan också av disciplin och rättfärdighet.
- Med tron på Guds vrede ges förutsättningar för ett mer helgat liv. Guds vredes förkunnelse får en återhållande effekt när det gäller att ge efter för syndens alla frestelser.
- Vidare kommer vår relation till obotfärdiga syndare att påverkas. Det går inte an att söka upp och umgås nära och förtroligt med den som Gud är vred på (1 Mos 49:6, Job 21:16, Ps 1, 26:4-5, 8f, 2 Kor 6:14-18, Efes 5:3-11, Upp 18:1-4).
- Med tron på Guds vrede får evangelisation ett nytt värde och en ny innebörd. Nu gäller det att rädda människor från Vreden och inbjuda dem till Guds kärlek i Kristus.
När Vredens återkomst blivit en realitet så skapar det en reformation på de flesta områden i vårt liv. Vårt sinne och medvetande kommer att influeras av andra tankar. Våra ord och våra liv kommer att få en annan karaktär. Med Vredens återkomst kommer "Gud älskar alla" religionen att börja vittra sönder. Det är en religion som vi alla har fått dricka med modersmjölken och som djupt har kommit att påverka och manipulera kyrkorna och samhället.
Därför kan vredens återkomst bara bli möjligt om det genom Guds Ande sker en själslig och andlig reformation bland Guds folk som går på djupet.
GUDS VREDE OCH GUDS KÄRLEK
Uppfattningen att GT visar oss på domens och vredens Gud, och NT på kärlekens och nådens Gud är en väl cementerad mytföreställning. Gud har nämligen alltid varit och kommer alltid att vara kärleksfull och god, och samtidigt helig och rättfärdig. Både i GT och NT finns många texter om Guds kärlek och nåd och barmhärtighet. Och likaså finns i både GT och NT många texter om hans straffande vrede.
När det gäller GT och Guds kärlek kan hänvisas till Psalmerna som innehåller mängder av texter om Guds kärlek och nåd. Och för att nämna några ytterligare exempel: 2 Mos 33:19, 34:6, 5 Mos 10:15, Jes 43:4, Jer 31:3, Hos 11. Och eftersom det hebreiska ordet chäsäd också kan översättas kärlek, så som det ofta översätts t.ex. i Bibel 2000 och utländska översättningar så ser vi att GT har en stor mängd texter som handlar om Guds kärlek. Betydligt mer än i NT.
NT å sin sida skriver mycket, både direkt och indirekt, om Guds vrede vilket exemplen i Kap 2 i denna bok visar.
Men likväl så ogillas nu starkt talet om Guds vrede av de flesta av nutida kyrkor. Och om Guds vrede i förbigående skulle nämnas är det inte ovanligt att man påstår att Guds vrede bara är ett uttryck för Guds kärlek. Andra sidan på kärlekens mynt så att säga.
Men naturligtvis är det inte så. De människor som i skräckfylld ångest kämpade i syndaflodens vatten upplevde knappast detta som någon Guds kärlek. De som brändes sakta till döds av Guds eld över Sodom och Gomorra varken såg eller upplevde Guds kärlek. De som dog av olika vredesdomar under ökenvandringen, då hela befolkningen dog, upplevde inte detta som en Guds kärlekshandling. När människorna sista tiden drabbas av alla Guds pinande vredesstraff kommer de inte att kunna se någon slags Guds kärlek bakom dessa outhärdliga plågor. Att Gud är vred betyder att Gud är arg och därför straffar. Då upplever man inte kärlek. Så smärta och död till följd av Guds vrede har inget med Guds kärlek att göra.
I ödmjuk underkastelse bör vi erkänna: Gud kan bli arg och vred och därför komma med plågsamma straff. Och eftersom alla människor också är delaktiga, mer eller mindre, i tillvarons ondska, så är Guds vredes verklighet något som med rätta kan göra oss beklämda, bedrövade och sorgsna.
Men vi får även prisa Gud för hans vredesdomar. För varje gång Gud handlar i vrede är det en rättfärdig handling. Varje gång Gud straffar med vrede är det fullkomlig helighet vi får bevittna. Gud är inte en nyckfull gud som handlar i irrationell vrede. Varje vredesstraff som drabbar länder, folk och individer är fullkomligt rätt och rättvist. Vredesstraff är heliga och rättfärdiga och i fullkomlig harmoni med Guds innersta väsen.
Att allt Gud gör skulle bestämmas utifrån hans kärlek är fel. Om vi skulle låta Bibeln och världshistorien få avgöra skulle det vara mycket lättare att hävda att allting Gud gör bestäms av Hans vrede. Men också det vore fel.
Guds handlande bestäms varken av hans kärlek eller vrede. Guds handlande bestäms av att han Är den Han Är. Och i detta att Gud Är inryms naturligtvis både kärlek och vrede. Men också mycket mer. Ingen människa kan förstå Gud. Ett syndigt, dödligt och förvirrat människostoft är lika okunnig om Guds väsen som det nyförlösta barnet är okunnig om alla världens samlade kunskaper.
Människans roll är därför att i ödmjukhet förtrösta på Gud vad än Gud gör i världen, vare sig det är fråga om kärleksgärningar eller vredesgärningar. Allt Gud gör är rätt, gott, kärleksfullt, heligt, rättfärdigt och fullkomligt.
HUR SKA EVANGELIET FÖRKUNNAS?
"Sinner, you need not go home from this meeting under the wrath of Almighty God. You may be justified here, on the spot, now, if you will only believe in Christ." Charles G. Finney, Lectures to professing christians.
Vår gudsbild präglar starkt våra liv och våra ord. Om det är Guds kärlek som helt dominerar oss så kommer det att styra våra tankar, och förkunnelsen om Gud och evangeliet. Om vi däremot har en mer balanserad bild av Gud och även ser och accepterar Guds helighet, rättfärdighet och vrede så kommer även det att prägla förkunnelsen.
En förkunnelse till oomvända syndare som mest har innehållet "Gud älskar dig", är främmande för Bibeln.
Jesus och apostlarna förkunnade t.ex. inte Guds kärlek till obotfärdiga syndare så som man gör idag. Vi läser aldrig i evangelierna att Jesus sa till folket: "Gud älskar er", eller till någon individ: "Gud älskar dig".
Likadant i Apostlagärningarna. Apostlarna som reste i många länder förkunnade aldrig om en gud som älskade alla människor.
Nej, det var korsets budskap och tron på Jesus Kristus man förkunnade eftersom det budskapet är själva förutsättningen för att få del av Guds frälsande kärlek.
Och frälsning handlar dels om att bli frälst från något, dvs synden, djävulen, Guds vrede och helvetet, och dels om att bli frälst till något, dvs syndernas förlåtelse, evigt liv och Guds kärlek.
Guds kärlek var alltså inte något tema i apostlarnas förkunnelse för oomvända.
Däremot ser vi att budskapet om Guds kärlek var något som de nytestamentliga författarna riktade till de redan kristna. Se t.ex. Rom 5:5, 8:37-39, 2 Kor 5:14, 13:11, 13, Ef 1:5, 3:19, 5:2, 2 Tess 3:5, Jud v 1, 21, 1 Joh 2-4. Samtliga texter är från brev riktade till kristna församlingar – inte till oomvända syndare. Det är till de redan frälsta och utvalda som bibelns uppmuntrande och trösterika budskap om Guds kärlek är ämnat. Eftersom Guds kärlek inte är en verklighet i syndarnas liv, inte är utgjuten över dem eller i dem, utan verkligheten tvärtom är att de är vredens barn under Guds vrede, så blir det ett allvarligt misstag att förkunna till syndare att Gud älskar dem.
- Hur ska då evangeliet förkunnas?
- Jo, genom att framför allt korset predikas. Jesu lidande, död och uppståndelse för vår skull. Jesu ställföreträdande strafflidande. Jesus Kristus som dog för våra synders skull och uppväcktes för att vi skulle stå rättfärdiga inför Gud. Och att det endast är i Jesus Kristus, Frälsaren, som vi undkommer Guds vrede och får del av Guds rika kärlek.
Det handlar alltså inte om att påtvinga människor Guds kärlek ("Jesus älskar dig", "Gud älskar dig"), utan om att inbjuda människor till Guds kärlek: "Kom till Jesus Kristus och du får del av Guds kärlek!"
Vi kristna är alla kallade att berätta att Guds kärlek finns för varje individ på jorden, den finns hela tiden närvarande i Kristi död och uppståndelse - i tron på Jesus Kristus.
SLUTORD Om vi önskar hålla oss till Skriften, till det som alltid har varit trons fundament vad gäller lära och liv, då behöver ske en omvändelse när det gäller gudsbilden. Vi behöver få större och vidare tankar om Gud. Detta går inte utan en reformation som innebär ett övergivande av den ynkliga och nästan maktlösa kärleksgud som idag tillbeds på så många håll. Därefter behövs en hjärtats omvändelse till den Gud som Bibeln uppenbarar för oss.
Kristna behöver ödmjuka sig och be om förlåtelse för att länge i okunnighet har låtit bedra sig själva och sina medmänniskor. Man har talat om en gud som bara är kärlek och inget annat än kärlek. Man har därmed sagt att allt är väl och att ingen behöver vara rädd för någonting eftersom gud älskar alla som de är.
Gud är förstås kärleken. Om detta måste oavbrutet förkunnas. Men Gud är så ofantligt mycket mer. Kristna i vår tid har förvägrat människorna främst budskapet om synden och dess följder Guds vrede och straff och dom och helvete. Detta har inte varit till människornas väl, för de har därmed drivits in i en falsk trygghet. Vi kristna är medansvariga i detta. Gud vill nu se omvändelse, och en förkunnelse som bygger på Jesus Kristus som den som frälsar från Vreden och leder till Guds kärlek.
Och till slut den kanske viktigaste insikt och hemlighet som denna bok i förlängningen vill leda fram till:
Om vi inte kan acceptera och erkänna Guds brinnande vrede, om vi aldrig kan känna den minsta fruktan inför Guds heliga vredesdomar, om vi inte inser att vi en gång haft Guds flammande vredeshänder ovanför våra huvuden, om vi inte förstår att världen lider och plågas av Guds ständiga vredesdomar, om vi inte accepterar att Jesus Kristus bar straffet och förbannelsen i sin kropp på korset i vårt ställe – då kommer vi heller aldrig att kunna se, förstå eller uppskatta Guds nåd och kärlek i all dess outgrundliga rikedom.
Utan Guds vredes budskap blir våra sånger och predikningar om Guds kärlek mest bara ytlig sentimentalitet.
För hur stor och väldig och omfattande och härlig Guds kärlek är kan bara upplevas och förstås utifrån den mörka och fasansfulla verklighet som är Guds vrede.
Paradoxalt nog är det alltså Bibelns massiva budskap om Guds vrede som i förlängningen kan få Guds kärlek att stråla med starkaste och renaste ljus inför våra inre ögon.
* * * * *
-----------------------------------------
Boken finns översatt på engelska men behöver korrekturgranskas och rättas. Så vill du göra en ideell insats för Guds rike, hör av dig.
E-post till författaren: bibeltro+gmail.com(obs. Byt ut + mot @)
Alla böcker i bibeln lika viktiga har Gud sagt nya som gamla!!
JOSUA
Boken ger oss ungefär 30 år av Israels fortsatta historia efter Mose död. Det var ett nytt släkte som under Josuas ledning nu gick ut i erövringståg. En hel generation hade Gud dödat i öknen till straff för synd och otro. Men nu väntade några framgångsrika år för Guds utvalda folk.
Josua visade sig vara en gudfruktig och stor överbefälhavare i Herrens armé. Nu skulle svärd blodas och människor tvingas fly från byar och städer. Plats skulle lämnas för Herrens utvalda folk.
Gud använder i sin vrede Josua och hans armé för att slå många av Kanaans folk. Förintelsen av andra folk hade sin grund i Guds löfte om landet till sitt utvalda folk och att folket skulle bevaras från besmittelse av hednafolkens ogudaktighet.
AKAN
Men så tog Akan en mantel och en del silver och guld som "krigsbyte":
Men Israels barn förgrep sig på det som givits till spillo ... Då upptändes Herrens vrede mot Israels barn. 7:1
Akan straffades i enlighet med Herrens befallning:
Sedan stenade hela Israel honom. De brände upp dem och kastade stenar över dem. Över Akan reste de ett stort stenröse, som finns kvar ännu idag. Och Herren vände sig ifrån sin glödande vrede. 7:25-26
Framgång och seger och tro hjälper föga om det finns synd i lägret. Genast vaknar då Guds vrede och slår till.
ISRAEL UNDVIKER VREDEN
Israels män blir bedragna av gibeoniternas list. Josua försäkrar dem fred och sluter ett förbund med dem. Israel kan således inte förgöra dem för då skulle vrede komma över dem. I stället får de bli slavar åt Israel:
Så här skall vi vill göra med dem: Vi skall låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem. 9:20
Israel besegrar amoreerna med hjälp av Gud som i vrede slungar stenar mot dem:
Och när de under sin flykt för Israel hade kommit till den sluttning som går ner från Bet-Horon, lät Herren stora stenar falla över dem från himlen, hela vägen till Aseka, så att de dog. De som dödades genom hagelstenarna var fler än de som Israels barn dödade med svärd. 10:11
Svenska Folkbibeln ger här en olycklig översättning med ordet "lät". Bibel 2000 återger texten mer ordagrant: "… kastade Herren …". Så även t.ex. NIV, NKJV, NRSV, NASB, m.fl. översättningar.
Josua utför Guds vrede:
Han gav till spillo allt som andades, så som Herren, Israels Gud, hade befallt ... Alla dessa kungar och deras land intog Josua på en gång, ty Herren, Israels Gud, stred för Israel. 10:40, 42
Efter en återblick på Josuas alla erövringar:
Ty från Herren kom det att de förhärdade sina hjärtan och gick ut i strid mot Israel, för att han skulle ge dem till spillo och inte visa dem nåd. Istället skulle han utrota dem så som Herren hade befallt Mose. 11:20
Efter att några Israeliska stammar hade byggt ett altare:
Är det inte nog med vår missgärning vid Peor? Från den har vi än i dag inte blivit renade fastän Herrens menighet drabbades av plåga? Vill ni nu i dag vända er bort från Herren? Om ni i dag är upproriska mot Herren, så skall förvisso i morgon hans vrede drabba Israels hela menighet. 22:17-18
Deras svar tillfredsställde dock de furstar som ställde dessa frågor. De hade goda motiv. Händelsen visar ändå att man var starkt medveten om att Gud kunde sända hemsökelse och straff om man vek av från honom.
Josua, nu gammal, håller sitt avskedstal och varnar för Guds vrede:
... så skall Herren också låta allt det onda komma er till del till dess han har utrotat er ur detta goda land som Herren, er Gud, har gett er. Om ni överträder Herrens, er Guds, förbund, som han har upprättat med er, och går och tjänar andra gudar och tillber dem, då skall Herrens vrede upptändas mot er, och ni skall snabbt bli utrotade ur det goda land som han har gett er. 23:15-16
Folket säger att de vill tjäna Herren, men Josua känner deras hjärtan:
Ni kan inte tjäna Herren, för han är en helig Gud. Han är en nitälskande Gud, och han skall inte ha fördrag med era överträdelser och era synder. Om ni överger Herren och tjänar främmande gudar, skall han vända sig bort och låta det gå er illa och förgöra er ... 24:19-20
Se även 3:10. 5:6. 6:17. 7:12, 15, 25. 8:7, 18. 10:8-10, 19, 25-26, 30-32, 40-41. 11:6, 12. 13:6. 21:44. 22:20, 31. 23:3, 13. 24:5.
DOMARBOKEN
Israels folk hade fått vara med om väldiga gärningar och segrar under Mose och Josua, men nu var dessa stora ledargestalter borta.
I Domarboken får vi bevittna en tid på cirka 400 år då tillfälliga ledargestalter (domare) träder fram ur de mörka avfallsdimmorna. Det gudomliga uppdraget att erövra hela Kanaans land misslyckades. Hängivenheten och lydnaden fanns inte där. Så fort den väldige Josua drog sitt sista andetag började ondskan i folkets hjärtan vädra morgonluft och vakna till nytt aktivt liv.
De främmande folk som man inte utrotade eller drev bort blev till en snara för Israel och avfallet blev så ett faktum. I sin djupa förtvivlan över vart synden drog iväg med dem ropar de till Gud. Gud svarar och uppreser en domare som leder folket till segrar. Det går en tid, domaren dör och avfallet vaknar åter upp ur sin tillfälliga dvala och så ropar man till Herren som uppreser en ny domare, - ja, så håller det på.
I Josua bok såg vi hur Guds vrede riktades mot många av Kanaans folk, men här i Domarboken är det det utvalda folket självt som ofta blir slagna av vreden på grund av avfall och olydnad.
Guds tålamod är stort men vredens flammande lie står hela tiden hotande över det folk som brister i trohet och inte vill hålla sig till Herren.
Josua hade dött och en annan generation växte upp som började tjäna avgudar vilket väckte Guds vrede:
Så övergav de Herren och tjänade Baal och astarterna. Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare, som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte längre stå emot sina fiender. Överallt där de drog fram var Herrens hand emot dem till deras ofärd, så som Herren hade sagt och så som Herren hade svurit. Och de kom i stor nöd. 2:13-15
Gud lät domare framträda till folkets bästa. Men trolösheten hade slagit rot för djupt i folkets hjärtan:
Därför upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sade: Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag fastställde för deras fäder och inte har velat lyssna till min röst, skall inte heller jag längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade efter sig när han dog. Ty med dem skall jag sätta Israel på prov ... 2:20-22a
Fyrtio år i lugn och ro och sedan:
Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då Eglon, kungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. 3:12
Domare kom och gick, men ständigt och åter drogs hjärtat till avfall och ondska:
Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon, och Herren gav dem i filisteernas hand i fyrtio år. 13:1
Benjamins stam vägrar lämna ut en del onda män från deras område. Herren leder därför ut Israel i krig mot dem, ett Herrens krig:
Herren slog Benjamin inför Israel, så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25 100 man, alla beväpnade med svärd. 20:35
Se även 1:2, 4, 2:3, 12. 3:8. 4:2, 15. 6:1. 7:20. 9:23-24, 56-57. 10:7-9, 13-14. 11:21, 32-33. 14:4, 19. 20:23, 28. 21:15.
RUT
Det hela utspelar sig under domartiden (Se inledningen till Domarboken) som för det mesta var en laglös mörkertid. Och i kontrast till Domarbokens grova och snabba penseldrag, så målas det här med en långsam och fin pensel.
Vi får blicka in i några individers liv en kort tid av deras liv och se hur Gud, trots allt, är aktiv, inte bara i det stora utan även i det lilla. Även där välsignar Gud och även där slår och bedrövar Gud.
Det finns några texter i denna bok som är av intresse för oss. Texter som visar den allmänna tro som folk då hade.
Det är mycket bittrare för mig än för er, eftersom Herrens hand har drabbat mig. 1:13
Detta säger Noomi efter att hennes man och hennes båda söner hade dött. För Noomi var det självklart att det var Herrens hand som orsakat deras död. Det var inget konstigt med det.
Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig. 1:17
Rut, som hade fått del av Noomis tro, hade också denna enkla och självklara tro att Gud var en Gud som var djupt inbegripen i vanliga familjers liv. Noomis och Ruts Gud kunde också straffa ibland. Inte heller det var något konstigt.
Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig … Herren har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig. 1:20-21
Men Noomi börjar inte anklaga onda makter eller mumla om tillfälligheter. Allt elände hon mött under livet: makens död, sönernas död, hungersnöd, var för Noomi Guds aktiva och medvetna handlande. Det var inget konstigt med det heller.
FÖRSTA SAMUELSBOKEN
Händelserna i Samuelsböckerna handlar om Samuel, Saul och David.
Samuel var den siste domaren i Israel. Han var också präst och profet och genom honom verkade Guds vrede. Han fick förmedla dom och straff över Elis hus (kap 3) och förmedla skarpa domsord över Saul (kap 13 och 15) på grund av hans olydnad mot Gud. Själv verkställer Samuel Guds vrede över amalekiternas kung Amalek (kap 15) genom att hugga honom i stycken inför Herren.
Saul var Israels första kung. Hans fyrtioåriga regeringstid började väl. Men det visade sig ganska snart att Sauls hjärta inte var troget och hängivet Gud. Gud blev vred på honom och lät onda makter få makt över honom. Hans död blev ångestfull.
David däremot, Israels andre kung, hade ett hjärta som var hängivet Gud och som i allt ville lyda och följa Gud. Under hans regentstid blomstrade Israel som blev en stormakt. Men som den bibliska historien också vill visa; Israels kungar, även om de var utvalda av Gud, var syndfulla människor. David begick äktenskapsbrott och begick ett genomtänkt och väl planerat mord. David träffades av Guds vredes pilar genom profeten Natan (2 Sam 12).
Ur Hannas lovsång:
De som strider mot Herren blir krossade, mot dem dundrar han i himlen. 2:10
En gudsmans ord till prästen Eli angående hans båda söner (som var onda och inte ville veta av Herren, 2:12):
Tecknet på detta skall för dig vara det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På samma dag skall de båda dö. 2:34
Filisteerna hade tagit Guds ark, fört den till Asdod och ställt den i Dagons tempel, och därefter till Gat och sedan till Ekron. Och överallt skjuter Gud i väg dödens och sjukdomens pilar:
Herrens hand var tung över asdoditerna. Han ställde till förödelse bland dem genom att han ... slog dem med bölder ... en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden. Guds hand låg mycket tungt över den. De av invånarna som inte dog blev slagna med bölder. 5:6, 11-12
Guds ark återförs till Israel, men även här begår man en överträdelse vilket väcker Guds vrede:
Av invånarna i Bet-Semes blev somliga slagna, därför att de hade sett in i Herrens ark. Herren dödade bland folket sjuttio man, femtio var hövdingar. Och folket sörjde över att Herren hade slagit så många bland dem. 6:19
Amalekiterna var fiender till Israel sedan lång tid tillbaka (Se 2 Mos 17:8-16). Gud uppmanar därför till slakt:
Så säger Herren Sebaot: Jag skall straffa Amalek för det han gjorde mot Israel ... Drag ut och slå amalekiterna och utplåna allt de har. Skona dem inte utan döda både män och kvinnor, barn och spädbarn, nötboskap och får, kameler och åsnor. 15:2-3
Saul blev av Herren förkastad som kung och David blev smord till ny kung. Då händer detta:
Men Herrens Ande vek från Saul och en ond ande från Herren plågade honom. 16:14 (Se även 18:10 och 19:9.)
Nabal, en hård och ondskefull man (25:3), vägrar visa David och hans män gästfrihet. Men Nabals hustru ingriper och förhindrar därmed ett större blodbad. Slutet för Nabal blir dock:
Omkring tio dagar senare slog Herren Nabal så att han dog. 25:38
Saul får höra följande ord hos andebesvärjerskan:
Eftersom du inte lydde Herrens röst och inte lät Amalek känna hans brinnande vrede, har Herren nu gjort dig detta. Herren skall ge både dig och Israel i filisteernas hand ... 28:18-19
Se även 2:25, 30-33. 3:13-14, 17. 4:8. 5:7-12. 6:9. 7:10, 13. 11:13. 12:9, 15, 17-18. 14:10. 15:23, 26, 33. 20:13. 23:2. 25:22, 28, 39. 26:9-10, 19. 28:16-17.
ANDRA SAMUELSBOKEN
Ussa råkade ta i Guds ark (något som endast prästerna fick göra, 4 Mos 4:15, 1 Krön 15:13):
Då upptändes Herrens vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för hans försyndelse. Och han dog där vid Guds ark. 6:7
Profeten Natan förkunnar Herrens ord för kung David om Davids son:
Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Om han gör något orättfärdigt skall jag straffa honom med ris, så som människor brukar, och med plågor som drabbar människors barn. 7:14
David hade begått äktenskapsbrott med Urias hustru och dödat hennes man. David får därför höra från profeten Natan:
Så säger Herren: Jag skall sända olyckor över dig från ditt eget hus. 12:11
Detta uppfylldes främst genom Absaloms uppror, kap 15. Men Gud dödar också ett av Davids barn:
Och Herren lät barnet, som Urias hustru hade fött åt David, drabbas av en svår sjukdom … På sjunde dagen dog barnet. 12:15, 18
Herren sänder i vrede en hungersnöd på grund av synder i gången tid:
Under Davids tid uppstod en hungersnöd som varade tre år i följd. Då sökte David Herrens ansikte. Herren svarade: "Detta sker på grund av Saul och hans blodbefläckade hus, därför att han dödade gibeoniterna. 21:1
Ur en sång av David:
Då skakade jorden och bävade, himlens grundvalar darrade, de skakade, ty hans vrede var upptänd. 22:8 Även fortsättningen, 22:9-16, talar på ett mäktigt och poetiskt språk om Guds vrede.
Folkräkningen:
Åter upptändes Herrens vrede mot Israel, och han uppeggade David mot dem och sade: Gå och räkna Israel och Juda. 24:1
David syndar och Herren låter honom välja mellan tre vredesdomar. David väljer pesten:
Herren sände då pest i Israel, från morgonen intill den bestämda tiden, och sjuttiotusen personer av folket dog ... 24:15
Se även 3:9, 35. 5:19, 25. 6:8-9. 8:6. 11:27. 16:8, 11. 17:14. 21:2-14. 22:27, 41, 48. 23:10, 12. 24:12-13, 25.
FÖRSTA KUNGABOKEN
Två saker dominerar Kungaböckerna. Dels Salomos uppgång och fall och dels de två rikenas uppkomst och fall.
Författarna är angelägna att skriva om varför det gick som det gick och att de vredesdomar som kom var ett resultat av, inte slump och tillfälligheter eller onda makter, utan Guds medvetna och aktiva vrede mot ett avfallet folk.
Salomos liv rymmer en ohygglig gåta. Han hade en nära relation med Gud och begåvades med en vishet som inte var av denna världen. Han byggde ett enormt tempel som väckte förundran bland alla folk på jorden. Han var en folkets man och kunde bedja som få. Folk från hela världen kom för att se alla hans mäktiga verk och för att få höra några visdomens ord från hans läppar. Han författade en mängd ordspråk och sånger vars grundton var "fruktan för Herren". Han regerade så vist och mäktigt att Israel blomstrade och doftade och drog till sig världens alla blickar. Israel blev stort, rikt, och välmående som aldrig förr.
Men denna starka stjärna som lyste så intensivt och klart och som var så många till hjälp och ledning skulle falla djupt i mörker. Salomo började förleda sitt eget och sitt folks hjärta. Han började leva i öppet uppror och olydnad mot Gud. Utan skam och ånger bröt han mot det första och största budet, och inte nog med det, han började själv ordna med offerhöjder åt främmande gudar. Och därmed kom han som levde under Guds välbehag och kärlek in under Guds vrede.
Efter Salomos död och genom ett omoget beslut av Rehabeam (Salomos son), delades kungadömet. Nu skapades ett rike i norr (Israel) och ett rike i söder (Juda). Det norra riket med sina tjugo kungar skulle existera ca 210 år. Det södra riket också med tjugo kungar, varade ca 345 år. Under denna tidsperiod skulle det utvalda folket sjunka allt djupare ner i ondskans och avfallets träck.
I det norra riket var inte en enda kung god och gudfruktig. Visserligen var en del regenter skickliga och begåvade politiska ledare som uträttade en hel del för landet. Men när det gällde det moraliska och andliga och fruktan för Herren, så kunde allt det man åstadkom, om det nu alls var något, buntas ihop och sägas vara "ont inför Herrens ögon". Ty den religiösa kompassen var inte vänt mot Jahve, Herren, utan mot främmande gudar, och på det följde allsköns synd och ondska.
I det södra riket glimmade det till ibland i mörkret. "Väckelsekungar" som Hiskia och Josia framträdde och lyckades en kort tid städa undan lite synder, innan nästa våg av ondska och avfall vällde in över riket. Det hjälper föga med ett yttre renhållningsarbete om inte hjärtat är omvänt och verkligen vill hålla på renhet.
Dessa "väckelser" gick aldrig på djupet hos massorna. Så fort väckelsegestalterna försvann gick också de ytliga väckelserna upp i rök.
Också kungatiden är en Guds vredes tid. Guds vredesmoln blixtrade ständigt över kungar och folk. Dagarna för Israel och Juda var sannerligen räknade.
Ur Salomos bön:
Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar - och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld och man tar dem till fångar och för bort dem till fiendens land ... 8:46
Herren uppenbarar sig för Salomo efter att templet har byggts:
Men om ni och era barn vänder er bort från mig och överger mig och inte håller de bud och stadgar jag har förelagt er ... då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem. 9:6-7
Salomos många älskare förleder honom till avfall:
Herren blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade vänt sig bort från Herren ... Herren reste upp en motståndare till Salomo. Det var edomiten Hadad ... Gud reste upp ännu en motståndare till Salomo. Det var Rezon ... 11:9, 14, 23
De tre bibeltexterna ovan visar något sorgligt. Vi ser i det första exemplet hur medveten Salomo var att på synd följer Guds vrede. I det andra exemplet får Salomo t.o.m. en uppenbarelse från Gud där Gud varnar för avfallets konsekvenser. I det tredje exemplet sker så tragikens gåta. Trots Salomos medvetande och trots den uppenbarelse han fått avfaller han och hamnar under Guds vrede.
En gudsman avviker från Guds ord och Gud dödar honom:
Det är gudsmannen, han som var upprorisk mot Herrens ord. Därför har Herren gett honom i lejonets våld, och det har rivit honom och dödat honom enligt det ord som Herren talat till honom. 13:26
Denne gudsman var till en början ett lydigt och frimodigt redskap i Guds hand. Han var dock inte trogen Guds befallning till slutet. Detta kunde inför folket leda till minskat förtroende för det han först åstadkommit. Hans avfall från Guds ord var så allvarlig att Gud straffar honom till döds med hjälp av lejontänder.
Ahabs ondska väcker Guds vrede:
Dessutom lät Ahab göra Aseran. Ja, han gjorde mer för att väcka Herrens, Israels Guds, vrede än någon av de israelitiska kungar som hade varit före honom. 16:33
Gud använder kung Ahab:
Då kom en prodet fram till Ahab, Israels kung, och sade: "Så säger Herren: Ser du hela denna stora massa? Jag skall i dag ge den i din hand, så att du skall inse att det är jag som är Herren. 20:13
Elia profeterar mot Ahab:
Så säger Herren: På samma ställe som hundarna har slickat Nabots blod, skall hundarna slicka också ditt blod. 21:19
Mika talar Guds ord till Ahab:
Och se, nu har Herren lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka skall drabba dig. 22:23
Ahab var en duktig och flitigt arbetande kung i det norra riket. Men hans själ var svart, han var en tillbedjare av Baal. Gud var därför vred på honom. Men även vredens "kärl" kan Gud använda i sin tjänst så som den ena bibeltexten ovan visar. Hans död blev i enlighet med Herrens vilja (22:37-38).
Se även 2:44. 8:32. 9:9. 13:4, 21-22, 24. 14:10-12, 15-17. 15:30. 16:2-4, 7, 12-13, 26. 17:1 (Jfr 18:1). 18:18. 20:28-30, 35-36, 42. 21:23-24. 22:(34), 38, 54.
ANDRA KUNGABOKEN
Kapitel 1 berättar hur kung Ahasja (Ahabs son) skadar sig allvarligt. I sin nöd vänder han sig då till en avgud. Elia tillrättavisar honom därför genom några av kungens sändebud. Då vill kungen att Elia ska sändas till honom (för att döda honom?). 51 män sänds för att hämta honom, men Guds vredes eld från himlen dödar dem. Åter sänds 51 män, men också dessa dödas av Guds vredes eld från himlen.
Även om vi inte får veta alla orsaker och motiv som döljer sig i denna berättelse så visar den att Gud vet allt och uppenbarar det ibland för sina tjänare. Genom dessa Guds dödliga manifestationer borde kung Ahasja ha kommit till besinning, men någon ånger eller omvändelse talar inte texten om. Elias domsord faller därför tungt över honom: "du måste dö", v. 16.
Kung Jehus nitälskan:
Följ med mig och se hur jag nitälskar för Herren. Så körde man i väg med honom i hans vagn. När han kom till Samaria dödade han alla som var kvar av Ahabs hus i Samaria, till dess han hade utrotat det, enligt det ord som Herren hade talat till Elia ... Herren sade till Jehu: Därför att du har väl utfört det som var rätt i mina ögon och gjort mot Ahabs hus allt vad jag hade i sinnet, därför skall dina söner till fjärde led sitta på Israels tron. 10:16-17, 30
Jehu blev kallad av Gud att döda "Ahabs hus", "både små och stora" (9:7-8). I Jehu såg Gud en man som kunde utföra det som han själv "hade i sinnet". Jehu hade den nitälskan, iver och det mod som behövdes för att ordentligt rödfärga vredens svärd och pilar med de ogudaktigas blod.
Ingen Guds tjänare är perfekt, även Jehu gjorde sina fatala misstag genom sina massakrer (Hos 1:4). Dessutom var inte ens hans hjärta hängivet Gud (2 Kung 10:31) vilket det annars på ytan kunde tyckas där han drog fram som ett jehu. Men trots allt får han ett starkt erkännande av Gud som v. 30 ovan visar.
Kung Joahas ondska:
Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på Hasael, den arameiske kungen och Ben-Hadad, Hasaels son, under hela denna tid. 13:3
Israels kung "gjorde det som var ont i Herrens ögon", därför använde Gud den arameiske kungen för att genom honom låta Israel smaka sin vrede. I cirka 17 år förtrycktes Israel av denne kung och hans son, allt som en följd av deras avfall.
Kung Asarja (Ussia) blir plågad av Guds vrede:
Men Herren slog kungen så att han blev spetälsk för hela livet. 15:5
Det finns klara paralleller mellan denne kung och Salomo. Också Asarja inledde sin kungliga regentstid lyckat och allt vad han gjorde kröntes med framgång. "Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon". "Han sökte Gud" och han lärde sig "förstå Guds syner" (Se 2 Krön 26:4-5). Men mitt i framgångens glädjeyra fick något främmande ont grepp om kungen. Högmodsanden fick tillträde till hans hjärta och han gjorde sådant som inte angick honom (2 Krön 26:16f). Att Gud hatar de högmodiga visar också denna händelse. Inför folket var Asarja mäktig och gudfruktig, men inför Gud som ser till hjärtat var det annorlunda. Gud straffade Asarja med en svår sjukdom, spetälska.
Israel belägras och bortförs av Assyrien. Av bl.a. följande skäl:
De lät sina söner och döttrar gå genom eld och bedrev spådom och trolldom. De sålde sig till att göra det som var ont i Herrens ögon och uppväckte därmed hans vrede. Därför blev också Herren mycket vred på Israel och försköt dem från sitt ansikte, så att endast Juda stam blev kvar. 17:17-18
Efter att Assyrien låtit främmande folk bosätta sig i Samarien:
Men då de under den första tiden av sin vistelse där inte fruktade Herren, sände Herren lejon bland dem och dessa dödade några av dem. 17:25
Herrens vrede slår till mot assyrierna på grund av deras övermod och anställer en enorm masslakt:
Samma natt gick Herrens ängel ut och slog 185 000 i assyriernas läger, och när man steg upp tidigt följande morgon, se, då låg där fullt av döda kroppar. 19:35
Det norra riket (Israel) rusade med raska steg mot avgrunden. Det utvalda folket hade brutit förbundet med Gud. Man betedde sig på samma sätt som de andra folken, de folk som Gud avskydde och ville driva bort från det förlovade landet.
Men nu skulle Gud inte bara spy ut dessa folk från landet, även Israel blev lika vidrigt för Gud som de andra folken. Gud använde sig därför av den assyriska krigsmakten för att fördriva sitt folk. Den assyriske kungen lät andra länders folk komma och bosätta sig i Israels folks städer.
Men själva landet var fortfarande "heligt" för Gud, och därför kunde Gud inte tolerera fortsatt avguderi i landet utan sände lejon som åstadkom död och skräck bland folken.
Assyrierna var dock inte nöjda med det norra riket (Israel) och Samarien. Efter nära 20 år tågade de vidare även mot Jerusalem (i det södra riket). Juda rikes syndamått var dock inte fullt ännu, deras nådatid skulle vara ännu cirka 110 år. Assyriernas högmod var dock mycket stort och de förlitade sig helt på sitt krigsmaskineri.
Men Judas kung, Hiskia, förtröstade på Gud. Resultatet blir att Gud genom "Herrens ängel" åstadkommer ett obeskrivligt nederlag för assyrierna. Sättet bekymrar inte författaren, för honom var detta helt enkelt fråga om en enormt stor och fruktansvärd vredesdom över en högmodig krigshär som ville åt det utvalda folket.
Kung Josia får höra om Herrens vrede genom den lagbok som hittas och budskapets innehåll bekräftas genom profetissan Hulda:
Ty Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss. Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här skall jag låta olycka komma ... De har övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, och därför är min vrede upptänd mot denna plats och skall inte utsläckas. 22:13, 16-17
Trots att den gudfruktige och hängivne Josia åstadkom en stor reformation och ett försök till nationell omvändelse så var det oryggligt beslutat att vredesdomen måste komma.
När synden har passerat en viss gräns och ondskan har mognat finns det inga religiösa reformer, hur genomgripande de än är, som kan vända hjärtat rätt:
Ändå vände Herren sig inte från sin stora vredes glöd. Hans vrede hade blivit upptänd mot Juda på grund av allt det som Manasse hade gjort och väckt hans vrede med. 23:26
Kung Jojakim avfaller från Babels överhöghet och det utvalda folket grips till slut av Guds vredes händer och kastas bort från det utlovade och heliga landet i 70 år.
Och än en gång har så universums Gud visat att den som lever i synd inte kan ha någon gemenskap med skapelsens Gud utan blir bortkastad och utelämnad åt mörkret:
Då sände Herren över honom kaldeernas, arameernas, moabiternas och ammoniternas härar. Han sände dem över Juda för att förgöra det - i enlighet med det ord som Herren hade talat genom sina tjänare profeterna ... Ty det var på grund av Herrens vrede som detta skedde med Jerusalem och Juda. Och till slut förkastade han dem från sitt ansikte. 24:2, 20
Ty det var på grund av Herrens vrede …. Inte på grund av tillfälligheter, inte på grund av mörka makter, utan på grund av Guds vrede.
Se även 2:24. 3:18-19, 27. 5:1, 26-27. 6:31. 7:17, 20. 8:1. 9:7-10, 26, 36-37. 10:10-11. 15:37. 17:23, 26. 19:4, 7, 25, 28. 21:6, 9-14. 23:19-20, 27. 24:3-4.
FÖRSTA KRÖNIKEBOKEN
Krönikeböckerna är skrivna för de judar som återvände från exilen. Omsorgsfullt betonas de händelser i Israels historia som gör att budskapet tydligt framträder för de återvändande judarna.
En sak som betonas och som böckerna aldrig vill att de återvändande judarna skall glömma är att domen över Israel och Juda var ett resultat av deras fäders synd som genom sitt avfall drog över sig Guds vrede. Detta tema dyker snart upp i detta verk:
Men de var otrogna mot sina fäders Gud. I sin trolöshet höll de sig till de gudar som dyrkades av folken i landet, de folk som Gud hade utrotat inför dem. Då uppväckte Israels Gud den assyriske kungen Puls ande, det vill säga den assyriske kungen Tilgat-Pilesers ande, och förde folket bort i fångenskap ... 5:25-26
Om Sauls avfall:
Han hade inte sökt svar hos Herren. Därför dödade Herren honom. 10:14
V 13 ger oss tre orsaker till varför Herren dödade Saul. Han hade varit "trolös mot Herren". Han hade "inte hållit Herrens ord". Han vände sig till "en spåkvinna" istället för Gud för att få hjälp.
Se även 2:3. 5:22, 25-26. 6:15. 10:13. 11:14. 12:17. 13:10. 14:10-11, 14-16. 15:13. 17:21. 18:13. 21:7, 14.
ANDRA KRÖNIKEBOKEN
Herren uppenbarar sig för Salomo efter att templet stod färdigt:
Om jag tillsluter himlen så att regn inte faller, om jag bjuder gräshoppor att fördärva landet eller om jag sänder pest bland mitt folk ... 7:13.
Såväl människor, djur och naturkrafter kan Gud i sin makt använda som vredens redskap om Israel är högmodigt och inte söker Guds ansikte och om man inte omvänder sig från det onda (v 14).
Några kungars avfall och straff:
Judas kung Rehabeam övergav Herrens lag:
Så säger Herren: Ni har övergivit mig, och därför har också jag övergivit er och givit er i Sisaks hand. 12:5
Israels kung Jerobeam blir slagen av Herren:
Sedan förmådde Jerobeam ingenting mer så länge Abia levde. Och Herren slog honom, så att han dog. 13:20
Hur Herren dödade kungen finns ingen upplysning om. En sådan kunskap har heller inget värde, det viktiga budskap som ska fram här är att det var Herren som avlägsnade kungen och detta på grund av hans avfällighet (Se t.ex. 1 Kung 13:33-34).
Judas kung Josafat hjälper Israels kung i en strid:
Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot kung Josafat och sade till honom: "Skall man hjälpa den ogudaktige? Skall du älska dem som hatar Herren? På grund av detta vilar Herrens vrede över dig. 19:2
Kung Jorams avfall:
Se, Herren skall straffa ditt folk, dina barn och dina hustrur, ja, allt vad du äger, med en stor olycka. Och själv skall du drabbas av en sjukdom i dina inälvor ... Och Herren eggade upp mot Joram filisteerna ... De drog upp mot Juda och bröt in där ... Efter detta slog Herren honom med en obotlig sjukdom i inälvorna. 21:(14-20)
För ovanlighetens skull får vi här en lite närmare beskrivning på hur Herren dödar. Joram var en brutal brodermördare och avgudadyrkare. Gud gav honom en död med "svåra plågor" (v. 20).
Juda folks avfall:
Och de övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tjänade aserorna och avgudarna. Då kom Guds vrede över Juda och Jerusalem på grund av dessa synder. 24:18
Prästen Jojada och den unge kungen Joas utförde kraftfulla religiösa reformer med folkets hjälp. Men den plötsliga religiösa "väckelsen" var bara en förrädisk chimär. Allt stod eller föll med prästen Jojada och så fort han dog lägrade sig avfallets mörka dimma över folket igen.
Kung Amasjas avguderi:
Då upptändes Herrens vrede mot Amasja ... 25:15
Men Amasja lyssnade inte till detta, ty det kom från Gud att de skulle ges i fiendehand, eftersom de hade rådfrågat Edoms gudar. 25:20
Amasja började tillbedja andra gudar (v 14) vilket var orsaken till Herrens vrede över honom. Gud hade beslutat att straffa honom och då hjälpte inte kung Joas varningar, Amasja "lyssnade inte", eftersom hans hjärta hade tillslutits av Gud – också det en vredeshandling.
Judas avfall genom avguderi och barnoffer:
Ty Peka, Remaljas son, dödade 120 000 man av Juda på en enda dag, alla stridsdugliga män. Detta skedde därför att de hade övergivit Herren, sina fäders Gud. 28:6
I sin vrede ger Herren (v 5) Juda i Pekas hand (den onde kungen i Israel) för att genom honom anställa ett ohyggligt blodbad. Skälet till Hiskias reformation:
Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med Herren, Israels Gud, för att hans vredes glöd skall vända sig ifrån oss. 29:10
Men Hiskia blev högmodig:
Men Hiskia återgäldade inte det goda som han hade fått, utan hans hjärta blev högmodigt, och därför kom vrede över honom och över Juda och Jerusalem. 32:25
Hiskia var den kung i Juda som grävde sig ner djupast i folkets avfallshjärta och lyckades faktiskt röra om lite där.
Hans far före honom och hans son efter honom som båda regerade som kungar kom med svarta natten till Juda. Hiskia blev därför under en stor del av sin regentstid som ett ljus i den mörka nattens djupa ondska. Han var en skicklig regent och reformator. Han hade stora ambitioner och en stark tro.
Hiskia lät dock det diaboliska högmodsgiftet få ingång i sitt hjärta och så slocknade även detta ljus, utsläckt av Guds vredes vind. Sedan blev det mörkt igen. Mycket mörkt.
Folket förkastar Guds sändebud:
Men de gjorde narr av Guds sändebud, de föraktade hans ord och hånade hans profeter, till dess att Herrens vrede över hans folk växte så att det inte mer fanns någon bot. Då sände han emot dem kaldeernas kung, som dödade deras unga män med svärd i deras helgedom och inte skonade vare sig unga män eller unga kvinnor, inte heller gamla och gråhårsmän. Allt gavs i hans hand. 36:16-17
Det visade sig att Hiskias reformverksamhet, trots att han verkade i många år (715-686), inte lyckades mjuka upp hårda syndahjärtan. Folket hade säkert känt en beröring i hjärtat men det hade inte blivit omvänt och förvandlat till kött och blod.
Och sedan, genom Hiskias son Manasse, en mörkrets härskare, skulle Gud än mer upptändas av heligt raseri över detta förtappade folk. Folket avföll, själva hjärteroten blev svart. Guds vrede uppväcktes därför och då hjälpte inte att kung Josia gjorde ännu ett reformförsök (år 628) som varade några år. Strax efter hans död blev det åter fritt spelrum för avfallets alla diaboliska krafter. Och vreden slår slutligen obarmhärtigt till.
Se även 6:23-31, 36-39. 7:13, 19-22. 12:7-8. 13:12, 15. 14:12-14. 15:2, 6. 18:19-22. 19:10. 20:7, 15, 22, 29, 37. 24:20, 22, 24. 25:8, 15-16. 26:20. 28:5, 9-11, 13, 19, 25. 29:8-9. 30:8. 32:8, 21. 33:6, 11. 34:21, 25, 28. 35:21-22.
ESRA - NEHEMJA
Fångenskapen i Babylon varade cirka 70 år. Omkring 50 000 judar begav sig därefter till Jerusalem. Men inget nytt under solen inträffade vad avser människohjärtat. Detta nya släkte hade återvänt med fädernas hjärtan, benägna för synd och avfall.
Det dröjde inte länge förrän Guds profeter Haggai och Sakarja (år 520) på nytt fick varna folket för Guds vrede. Men inget förändras och 60 år efter profeterna löper åter de mörka vredesmolnen över judarna.
Då kommer prästen Esra och förkunnar. En del reformer vidtas och Jerusalems murar återuppbyggs. Esra var i Jerusalem cirka 13 år innan Nehemja kom och hjälpte honom med reformarbetet.
Det går ytterligare en tid och sedan uppträder profeten Malaki på arenan och varnar.
ESRA Ur brevet till den persiske kungen Darejaves:
Men eftersom våra fäder gjorde himmelens Gud vred, gav han dem i kaldeen Nebukadnessars, den babyloniske kungens, hand. Han förstörde detta hus och förde bort folket till Babel. 5:12
Dessa ord av de "äldste" i Jerusalem visar att man även nu, nära 70 år efter fångenskapen, hade fullständigt klart för sig orsaken till bortförandet, nämligen fädernas synd som hade uppväckt Guds vrede.
Ur brevet från den persiske kungen Artasasta till Esra:
Allt vad himmelens Gud befaller skall noggrant göras och ges till himmelens Guds hus, för att inte vrede skall komma över konungens och hans söners rike. 7:23
Vi vet inte alla avsikter bakom detta brev av kungen. Men det fanns tydligen ett medvetande om att Israels Gud inte bara var en lokal stamgud bunden till Juda och Jerusalem utan att Israels Gud i vrede också kunde slå den persiske kungen själv och hans söner. Kungen kände säkert till en hel del av Israels historia (v 12) och hade därför fått respekt för judarna och deras Gud.
Esra till det otrogna folket:
Och låt alla i våra städer, som har tagit till sig främmande kvinnor, infinna sig på bestämda tider ... tills vi har vänt bort ifrån oss vår Guds vrede som brinner på grund av denna sak. 10:14
Bland prästerna, leviterna och folket fanns det män som hade tagit till hustrur åt sig "döttrar" från de "främmande folken" (9:1-2). Vad Gud hade sagt om detta visste den lagkunnige Esra (9:12). Han kom därför i djupaste förtvivlan och sorg. Gråtande ber och bekänner Esra folkets synd. Snart förstår folket allvaret i vad som skett och de delar Esras nöd.
Sedan går Esra och en del andra män till handling. Man låter kalla alla återvändande judar till sig i Jerusalem. I heligt allvar låter man förstå att den som inte hörsammar kallelsen skall förlora sin egendom och utdrivas från de återvändandes församling (10:8).
När alla hade samlats talade Esra om Israels skuld och manade folket att bekänna sina synder och skilja sig från de främmande kvinnorna. Folket förstår situationens akuta allvar och inser att Guds vrede brinner över dem (v 14) och de åtlyder därför Esras befallningar.
Att beblanda sig med främmande folk var ett hot mot Israels hela existens. Med dessa främmande kvinnor kom också andra traditioner och annan tro och andra gudar (Jfr Salomo, Neh 13:26). Detta skulle snart kunna få katastrofala följder för det folk som nu var i ett nytt och avgörande skede i sin historia. Nu om någon gång gällde det att hålla sig ren i all sin sårbarhet. Det är i ljuset av bl.a. detta som Guds vrede (10:14) ska förstås.
Se även 6:12. 8:22. 9:14.
NEHEMJA En del leviter ber och bekänner med folket. De påminner om hur Gud handlade i gångna tider:
Du hade tålamod med dem i många år och förmanade dem med din Ande genom dina profeter, men de lyssnade inte. Då gav du dem i de främmande folkens hand. 9:30
Denna bön (9:5-37) betonar framför allt Guds trofasthet på ett strålande sätt, men inte ens i en sådan vacker bön går det att undvara budskapet om vreden. De var medvetna om att Gud hade sina gränser för vad han kunde tåla.
Nehemjas varningar till sabbatsbrytare:
Var det inte därför att era fäder gjorde sådant som vår Gud lät alla dessa olyckor komma över oss och denna stad? Och nu drar ni ännu mer vrede över Israel genom att ohelga sabbaten! 13:18
Nehemja hade återvänt till Babel och blev kvar där en tid. När han återvände till Jerusalem hade avfallet och upproret hunnit växa ganska ordentligt i folkets hjärtan. Ovanstående hårda ord sade han till de ansvariga ledarna bland folket. Nehemja visste att vreden redan brann över dem, men genom att bryta sabbaten på detta flagranta sätt blev vredens hetta nu allt starkare över Israel.
Fortsättningen visar att det fortfarande pågick förbjudna äktenskap med utländska kvinnor. De reformer som tidigare hade genomförts hade därmed inte gått på djupet, som vanligt, utan hade bara varit ytliga känslosamma religiösa nycker. Trots högtidliga löften (Neh 10) från folket om att hålla Guds lag så dröjde det alltså inte lång tid förrän levernet trampade ner munnens fromma löften.
På olika sätt visar Esra och Nehemjas böcker att det folk som återvände från Babylon hade kvar samma gudsfrånvända sinne som hos de en gång bortförda. Människans hjärta är obotlig sjukt. Hjärtat beter sig irrationellt i syndfull ondska och Guds vrede följer henne vart hon än vänder sig och vad hon än gör.
Se även 1:8. 5:13. 9:11, 22, 24, 27-28.
ESTER
Bokens författare skildrar en dramatisk händelse som judarna i Persien och staden Susan ångestfullt fick genomlida på 400-talet f. Kr.
Allt börjar med att juden Mordokai vägrar falla ner för den övermodige och onde Haman. Det leder till att alla judar i persiens stora rike blir utsatta för ett dödligt utrotningshot. Men judarna med drottning Ester i spetsen gick då in i en tre dagar lång fasta. Det får Guds osynliga hand att verka. Boken låter oss sedan ana hur Gud låter fienderna dödas av judarnas svärd. Gud hämnas i vrede över ett ont hednafolk genom Ester och Mordokai och de judiska männens svärd:
Judarna samlades i sina städer i alla kung Ahasveros provinser för att angripa dem som sökte deras olycka. Ingen kunde stå emot dem, ty fruktan för dem hade kommit över alla folk. 9:2
GUDS STORHET FÅR ALDRIG RUM ENS I HELA UNIVERSUM ATT BESKRIVA, MEN LITE PYTTELITE FÅR RUM I NÅGRA EMAIL:
DETTA ÄR DEN SANNA GUDEN OCH EJ DET NI HÖRT FÖR TRAMS HOS ALPHA SATANS LÄRA!
ESTER
Bokens författare skildrar en dramatisk händelse som judarna i Persien och staden Susan ångestfullt fick genomlida på 400-talet f. Kr.
Allt börjar med att juden Mordokai vägrar falla ner för den övermodige och onde Haman. Det leder till att alla judar i persiens stora rike blir utsatta för ett dödligt utrotningshot. Men judarna med drottning Ester i spetsen gick då in i en tre dagar lång fasta. Det får Guds osynliga hand att verka. Boken låter oss sedan ana hur Gud låter fienderna dödas av judarnas svärd. Gud hämnas i vrede över ett ont hednafolk genom Ester och Mordokai och de judiska männens svärd:
Judarna samlades i sina städer i alla kung Ahasveros provinser för att angripa dem som sökte deras olycka. Ingen kunde stå emot dem, ty fruktan för dem hade kommit över alla folk. 9:2
JOB
Job var en from och rättsinnig man. Mot honom uppträder fyra män, samt hans hustru som får tjäna som Satans språkrör när hon vill att Job ska förbanna Gud (2:9). Ensam i sitt outhärdliga elände genom alla olyckor som drabbar honom och hans nära och kära börjar sedan Job sin troskamp som går genom blod, svett och tårar. Ett fantastiskt drama spelas upp.
Om man önskar studera vad Bibeln säger om ett visst ämne och kommer till denna speciella bok behöver man rusta sig med ett visst mått av försiktighet. Långt ifrån allt i denna bok presenterar nämligen för alla tider sanna och normativa trosläror. Det som uttrycks i boken, Jobs vänners tal, är inte alltid förenligt med Guds vilja och sanning (42:7). Men att Jobs vänner inte talade "vad som är rätt", innebär inte att allt de sa var galet. Det var deras grundinställning som var fel. De menade att Job måste ha syndat grovt för att på detta sätt straffas av Gud. Däri låg deras fel. Bortsett från det finner vi även hos vännernas tal goda och riktiga tankar.
Å andra sidan, även om Job i epilogen får erkännande av Gud, så innebär det inte att allt han sa kan anses som sanna trosläror. Men Jobs grundtes var riktig, det var i hans fall inte på grund av många synder som Gud lät honom få uppleva alla olyckor.
När Job därför ibland talar om att det är Gud som slår honom osv, då kan inte detta med automatik avvisas som felaktigheter. Vi som sitter med facit i hand vet att det är Åklagaren som pinar Job. Men vi är samtidigt medvetna om att det är Gud som i enlighet med sin vilja har tillåtit Åklagaren att slå Job. Åklagaren är Guds redskap. Gud sänder lidanden över Job på grund av rättfärdiga, heliga och goda, men för oss dolda, skäl. Därför kan vi säga att Job har rätt när han ibland gör Gud "ansvarig" (och aldrig Satan) för det som sker. Jobs ordval och sinnesstämning går dock ibland över gränsen för det acceptabla. Men det är lätt att ha överseende med det. Gud hade det.
Job:
... vem har trotsat honom och ändå undkommit? Han som flyttar berg utan att någon vet det och omstörtar dem i sin vrede. 9:4-5
Gud håller ej tillbaka sin vrede. 9:13
... om jag syndade, skulle du vakta på mig och inte lämna min missgärning ostraffad. 10:14
Han låter folkslag växa och förgör dem, han utvidgar deras gränser och för dem bort. 12:23
Han skall sannerligen straffa er om ni visar en dold partiskhet. 13:10
O, att du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig till dess din vrede upphör ... 14:13
Jag satt i trygghet, då krossade han mig, han grep mig i nacken och slog mig i bitar, han gjorde mig till sin måltavla, han skjuter pilar från alla sidor ... Han bryter ner mig med slag på slag, stormar emot mig som en krigare. 16:12-14
Han har tänt sin vredes eld mot mig ... Var barmhärtiga, ni mina vänner … ty Guds hand har slagit mig. 19:11, 21
Sofar om den gudlöse:
När han fyller sin buk skall Gud sända sin vredes glöd över honom, och den skall träffa honom likt regn. 20:23
Job om Gud:
Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig. 30:21
Herren talar till Job om några av sina straffande krigsredskap (och vi kan lätt påminnas om t.ex. andra världskrigets bittra vintermånader):
Har du varit vid snöns förrådshus, har du sett haglets förrådshus, dessa som jag sparar till nödens tid, till krigens och drabbningens dag? 38:22-23
I 40:20-41:25 talar Herren om "Leviatan", av många ansedd vara krokodilen (den urtida krokodil man funnit fossil av och som kunde bli ca 12 meter lång och väga ca 10 ton). Herren jämför sig med denne livsfarlige och vredgade varelse:
Ingen är så dumdristig att han retar denne. Vem är då den som vågar sätta sig upp mot mig? 41:1-2
Herren svarar Job:
Sedan Herren hade talat dessa ord till Job, sade Herren till Elifas från Teman: "Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, ty ni har inte talat om mig vad som är rätt, så som min tjänare Job har gjort. Tag er därför sju tjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er, och min tjänare Job skall be för er. Jag skall visa nåd mot honom och inte göra mot er som er dårskap har förtjänat. 42:7-8
Tröstarnas tes att Gud alltid straffar den ogudaktige och välsignar den gudfruktige slås i denna bok i spillror. De använde all sin vishet, men trots det kommer de till korta. De gudfruktiga tröstarna var istället själva under Guds vrede.
Jobs bröder, systrar och vänner tröstar Job:
De uppmuntrade och tröstade honom för allt det onda som HERREN hade låtit komma över honom. 42:11
Också Jobs bok utgör ett exempel på hur de fromma förr såg på livet. Gud fanns med överallt. Välsignelse, förbannelse, lycka, hemsökelse, hälsa, lidande – allt kom från Guds hand. Guds vrede var en ständigt närvarande hotande verklighet. Och där Satan finns med så får han tjäna som en straffande, fostrande eller prövande piska i händerna på en Allsmäktig Gud.
PSALTAREN
I Psaltaren får vi en inblick i de djupare skikten av de frommas hjärtan. Dörren öppnas till själens rum och vi får se känslorna blomma och vi får känna dess doft. Psalmerna är som en färggrann variationsrik trädgård där vi finner texter som förmedlar tröst, glädje, varning och kunskap, och som upplivar vår själ och styrker vår tro.
Och även Psaltaren visar, kanske mer än någon annan bok, det tydliga medvetande som fanns hos Guds folk om att Gud är en Gud som kan vredgas. I folksjälen var Guds vrede något självklart och verkligt. En Gud som inte vredgas och straffar ingick inte i deras föreställningsvärld. Sannolikt skulle den tidens fromma bli häpna och inte känna igen sin Gud om de besökte en nutida kyrka eller umgicks med nutida kristna.
Guds vrede mot folken och deras kungar och furstar:
Han som bor i himlen ler, Herren gör narr av dem. Han talar till dem i vrede, i glödande harm förskräcker han dem: ... Ge Sonen hyllningskyss, så att han ej blir vred och ni går under på er väg, ty snart kan hans vrede upptändas. 2:4-5, 12
David om Guds hat:
De övermodiga består inte inför dina ögon, du hatar alla ogärningsmän. Du förgör dem som talar lögn. Herren avskyr de blodtörstiga och falska. 5:6-7
David om Guds dagliga vrede:
Gud är en rättfärdig domare, en Gud som dagligen visar sin vrede. Om någon inte vill omvända sig slipar han sitt svärd, sin båge spänner han och gör den redo. Han gör i ordning sina dödande vapen, sina pilar gör han brinnande. 7:12-14
David om Guds avsky mot de ogudaktiga:
… den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ. Han skall låta glödande kol och svavel regna över de ogudaktiga, en glödhet vind är den kalk de får att dricka. 11:5-6
Då skalv jorden och bävade, bergens grundvalar darrade, de skakade, ty hans vrede var upptänd. 18:8 (Så börjar ett mäktigt stycke i Ps 18. Se fortsättningen fram till v 17 som storartat beskriver Guds vredes makt.)
David skriver om Guds fiender:
Du skall låta dem känna det som i en glödande ugn, när du visar ditt ansikte. Herren skall uppsluka dem i sin vrede, eld skall förtära dem. Deras livsfrukt skall du utrota från jorden, deras efterkommande från människors barn. 21:10-11
Ur en syndabekännelse av David:
Herre, straffa mig inte i din vrede, tukta mig inte i din vredesglöd. Ty dina pilar har träffat mig, din hand har drabbat mig. Inget helt finns på min kropp för din vredes skull, inget friskt finns i mina ben för min synds skull. 38:2-4
Gud till den ogudaktige:
Sådant gör du och jag tiger. Då tror du att jag är som du. Men jag skall straffa dig och låta dina ögon se det. 50:21
David manar fram Guds vrede över trolösa ogärningsmän:
Herre Gud Sebaot, Israels Gud, vakna upp och ställ alla folk till svars, skona ingen som handlar trolöst! Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer finns till! 59:6, 14
David ber till Gud mot de som hatar honom:
Utgjut din vrede över dem, låt din vredesglöd hinna upp dem. 69:25
Asaf om vredens vin:
Ty i Herrens hand är en bägare. Den skummar av vin, den är full av tillblandad dryck och han häller upp. Alla ogudaktiga på jorden måste dricka den i botten. 75:9
I Psalm 78 gör Asaf en kort sammanfattning av Israels historia, en historia full av Guds vredes uppenbarelse. Vi ger ett exempel:
Han sände över dem sin vredesglöd, harm, vrede och nöd, en skara av olycksänglar. Han gav fritt utlopp åt sin vrede, han skonade inte deras själ från döden utan prisgav deras liv åt pesten. 78:49-50
Asaf vill se Guds vrede över folken:
Hur länge, Herre? Skall du vredgas för evigt? Hur länge skall din iver brinna som eld? Utgjut din vrede över hednafolken som inte känner dig, över riken som inte åkallar ditt namn. 79:5-6
Koras söner vill räddas från Guds vrede:
Skall du för alltid vara vred på oss, skall din vrede vara från släkte till släkte? 85:6
Heman under betryck av Guds vrede:
Din vrede ligger tung på mig, alla dina böljors svall låter du gå över mig ... Din vredes lågor går över mig, dina fasor förgör mig. 88:8, 17
Mose levde ett liv under vreden:
Vi går under genom din vrede, genom din förbittring förskräcks vi ... Alla våra dagar försvinner genom din harm, vi slutar våra år som en suck ... Vem känner din vredes makt och din harm, så att han fruktar dig? 90:7, 9, 11
Psalmerna 105-107 rekapitulerar händelser ur Israels historia. Flera texter handlar om Guds vrede. Vi ger två exempel:
De väckte Guds vrede genom sina gärningar, och en hemsökelse bröt ut bland dem. 106:29
Då upptändes Herrens vrede mot hans folk, och han avskydde sin arvedel. 106:40
Från Ps 119:
Du straffar de övermodiga, de förbannade, dem som far vilse från dina bud. 119:21
Psalmerna 135 och 136 tar upp sekvenser från historien och även här finner vi flera texter om Guds vrede.
137:8-9: Du Babels dotter, dömd till undergång, salig är den som får vedergälla dig för allt vad du har gjort oss. Salig är den som griper dina späda barn och krossar dem mot klippan.
Författaren talar i Guds namn och anda (2 Mos 20:5). Gud är den som krossar ondskefulla imperier och då drabbas även späda barn (jfr t.ex. Jer 6:11, 13:14). Guds vrede skulle komma att drabba även Babylon. Den som utförde Guds vredesstraff var salig, dvs välsignad av Gud, eftersom det var gudomlig rättvisa som skipades.
Också Jesus talade indirekt om Guds vrede som slår även barnen, allt för att folket inte förstod Guds besökelsetid, Luk 19:44.
Se även 2:9. 3:8. 5:5. 6:2. 7:7. 8:3. 9:4, 6-7, 17. 10:15. 12:4. 17:13. 18:27, 30, 40-41, 48. 27:9. 28:4-5. 30:6. 31:24. 32:4. 34:17. 35:1-6. 37:13, 22, 28. 39:11-12. 44:3-4, 6, 8, 10. 46:9 (se Annan översättning i fotnot). 47:4. 50:3. 51:10. 52:7. 53:6. 55:24. 56:8. 58:7. 59:9. 60:3, 5, 12, 14. 64:8-9. 66:7. 68:22. 73:18. 74:1, 11. 76:7-8, 11. 77:10. 80:5. 81:13. 83:16. 85:4-5. 89:8, 11, 33, 39, 47. 91:8. 94:1-2, 23. 95:10-11. 97:3-5. 102:11. 103:9. 108:14. 110:5-6. 118:10-13. 119:119. 139:19. 140:11. 143:12. 144:1, 6. 145:20. 147:6.
ORDSPRÅKSBOKEN
Ett vanligt tema i Ordspråksboken är att det går väl för de gudfruktiga men inte för de ogudaktiga. Ibland sägs det direkt men lika ofta är det underförstått att det är Herren som står bakom både lycka och olycka. Detta sker därför att Gud älskar den gudfruktige, men hatar den ogudaktige. Exempel på detta vanliga tema är 13:21.
"Fruktan för Herren" är ett nyckelbegrepp i boken. En orsak till att den troende ska frukta Herren är det faktum att Gud hatar och är vred på de som gör det onda, vilket flera "visdomsord" talar om.
Därför skall också jag le när olycka drabbar er, och håna er när förskräckelse kommer över er ... Då skall de ropa till mig utan att få svar, de skall söka mig utan att finna mig ... Ty de oförståndigas avfällighet skall döda dem och dårarnas sorglöshet förgöra dem. 1:26, 28, 32
Ty Herren avskyr den som är falsk … Herrens förbannelse vilar över den ogudaktiges hus … 3:32-33
Sex ting är det som Herren hatar, ja, sju som han avskyr: stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuter oskyldigt blod, ett hjärta som smider onda planer, fötter som skyndar till det som är ont, den som främjar lögn genom att vittna falskt och den som vållar trätor mellan bröder ... Så går det den som går in till sin nästas hustru, ostraffad blir ingen som kommer henne nära. 6:16-19, 29
Ägodelar hjälper inte på vredens dag, men rättfärdighet räddar från döden. Den som har förvända hjärtan är en styggelse för Herren … De onda blir förvisso inte ostraffade ... 11:4, 20-21.
Lögnaktiga läppar är en styggelse för Herren … 12:22 (Bibel 2000: Herren avskyr lögnare ….)
Herren har gjort var sak för sitt särskilda syfte, även den ogudaktige för olyckans dag. Herren avskyr de högmodiga, de blir förvisso inte ostraffade. 16:4-5
Främmande kvinnors mun är en djup grop, den Herren är vred på faller i den. 22:14
Gläd dig inte när din fiende faller, låt ej ditt hjärta fröjdas när han störtar omkull, så att Herren ser det med misshag och vänder sin vrede från honom. 24:17-18
Om någon vänder bort sitt öra och ej vill höra lagen, då är också hans bön en styggelse … Den som ger åt den fattige skall inget sakna, den som blundar drabbas av mycken förbannelse. 28:9, 27
Se även 1:27, 29-31. 6:15. 8:13. 10:3, 27. 11:23. 12:21-22. 15:25-26. 17:15. 21:12. 22:23. 24:22.
PREDIKAREN
Predikaren har bara en uttrycklig text om Guds vrede:
Vill du att Gud skall bli vred för dina ords skull och förstöra dina händers verk? 5:6
Men i budskapet om Guds dom (3:17, 11:9, 12:14) speglas förstås vredens verklighet.
Och indirekt handlar i stort sett hela boken om Guds vrede. Det är en värld under Guds vredes outhärdliga tryck som målas upp med mörka färger i Predikarens bok (se t.ex. 1:13, 2:17-23, 26, 3:10, 18. 4:1-3. 5:12, 16. 7:1, 14-16, 27. 8:10-14. 9:2, 12).
Om man vill kan man lätt ge en djupt pessimistisk och mörk bild av livet och allt som sker under solen. Så sker i Predikaren. Då och då glimmar det till av glädje och tröst och tro, men i huvudsak är det den tomma intigheten som författaren lyfter fram (Predikaren har mycket att säga och lära den överdrivet positivistiska kyrka som finns idag).
Den värld som Predikaren målar upp är inte den värld där allt är "mycket gott", utan där det mesta är mycket ont. Det är enkelt att svara på varför det är så. Första Mosebokens berättelse om "syndafallet" och det som sedan hände är förutsättningen för innehållet i denna bok. I syndafallet finner vi grundorsaken till varför den vise Predikaren kan skriva som han gör. Med andra ord har vi i Predikaren en ganska realistisk beskrivning av en jordisk tillvaro som är under Guds vrede. I denna förbannelse, vrede, lider vi alla, goda som onda.
(För den troende som lever i nya förbundets tid måste givetvis framtidsperspektivet också tas med i beaktande, dvs den välsignelse som finns i Jesus Kristus samt hoppet om den himmelska härligheten.)
JESAJA
Ett vanligt uttryck om Gud i boken är "Israels Helige", vilket förmodligen kommer av profetens mäktiga upplevelse som skildras i kap 6.
Tiden vibrerade av spänning. Väldiga historiska händelser var å färde. Det mullrade i historiens gryta. Socialt och materiellt hade man det gott ställt i Israel och Juda vid tiden för Jesajas profetkallelse (740 f. Kr.). Ytligt sett blomstrade Israel, men strax bakom den glimmande ytan vällde omoral, synd och avguderi fram.
Jesaja och de samtida profeterna Hosea, Mika och Amos var de varnande rösterna i denna alltmer oroliga tid. De varnade för att ingå oheliga allianser med andra länder. På det religiösa området gick man till skarp attack mot avguderi, religiös formalism och falsk fromhet och uppmanade till äkta hängivenhet och förtröstan på den ende sanne Guden.
Men förgäves. Folket fortsatte på avfallets väg. Krigsmaskineriet i Assyrien sattes därför i rullning mot Israel som inte hade mycket att sätta emot. Och fångenskapen blev ett tragiskt faktum.
Gud hade varnat, men folket lyssnade inte eller nonchalerade profeternas budskap, och Gud spände därför sin båge och sköt sina vredespilar mot sitt folk.
GUDS VREDE ÖVER ISRAEL OCH JUDA
Gud hade gjort mycket gott (5:4) för sitt älskade folk (v 7), men deras synder och gudsförakt (v 8-24) var stort och därför brann Guds vrede ständigt över Juda:
... eftersom de förkastade Herren Sebaots lag och föraktade Israels Heliges ord. Därför brinner Herrens vrede mot hans folk, och han räcker ut sin hand mot det och slår det, så att bergen darrar och döda kroppar ligger som orenhet på gatorna. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt. 5:24-25
Gud har många villiga redskap att använda när han vill straffa sitt folk. Från olika håll kallar han lätt samman folk, såväl världsmakten Assyrien som andra folk, för att utföra sin vredesdom över ett avfallet Israel och Juda. Kraftfullt och regelbundet uppenbarar profeterna att Israels Gud är hela världens Gud och att han är mäktig att använda vilken nation som helst för att verkställa sin rättvisa:
… se, därför skall Herren låta den väldiga flodens vattenmassor komma över dem, nämligen Assyriens kung med all hans härlighet. 8:7
Herren reser upp Resins ovänner mot dem och uppeggar deras fiender, arameerna från den ena sidan, filisteerna från den andra, och de skall sluka Israel med glupska gap. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt. 9:11-12
Trots alla krigets fasor som Gud sände över sitt folk förblev de okunniga och förhärdade. De förstod inte att "krigets raseri" var en Guds tuktan och samtidigt en allvarlig kallelse till omvändelse:
Därför utgöt han sin brinnande vrede över dem – krigets raseri. De förbrändes av det runt omkring, men de besinnade det inte. De förtärdes av det, men tog det inte till sitt hjärta. 42:25
GUDS VREDE ÖVER ANDRA FOLK
Assyrien var den vredespiska som Gud använde för att straffa Israel. Men Assyrien var inte en nation som fruktade Gud. Det var en övermodig, högmodig, arrogant, brutal och kärlekslös krigsmaskin som Gud använde sig av och själva förstod de inte att de var ett instrument i händerna på universums Gud (v 7f). På grund av deras hänsynslöshet och högmod skulle Gud också komma att straffa det redskap han använt. Gud är fullkomligt suverän och rättvis i allt han gör:
Ve över Assur, min vredes ris! Staven i hans hand är min förbittring. Jag sände honom mot ett gudlöst folk, mot min vredes folk ... Ty ännu en liten tid och förbittringen upphör, och min vrede skall vända sig till deras fördärv. 10:5-6, 25
I kapitlen 13-19 finner vi många texter om Guds vrede. Det handlar om olika folk och länder som Gud ska straffa. Domsbudskapen i dessa kapitel borde få Israel att inse att deras enda räddning låg i förtröstan på Gud och inte på en nation som hade Guds yxa över sig. Ingen nations synd - om det än är ett litet land som Moab (eller en stad som Damaskus) eller en världsmakt som Babel - undgår Honom som inte bara är Israels Gud utan hela universums Gud.
I de föregående kapitlen har det varit många domsutsagor om olika länder och folk, och i kapitel 24 möter vi ett klimax. En förbannad jord (v 6) med laglösa invånare (v 5) drabbas av Guds vrede, en vrede som t.o.m. "höjdens här" (v 21) blir drabbad av (antagligen himlarymdens onda makter/änglar). Med andra ord är det en universell vredesdom vi här läser om:
Se, Herren tömmer jorden och ödelägger den. Han omvälver dess yta och skingrar dess invånare. 24:1
Vredens storm kommer! Gud träder fram och låter sin vredespiska vina överallt där han ser spår av synd. Det finns tider då Guds folk inte kan göra annat än att tiga och vara stilla och åse hur Gud i våldsam vrede går fram genom t.ex. krigets raseri, (då genom Assyrien och Babylonien, i modern tid genom t.ex. 1:a och 2:a världskriget):
Kom mitt folk och gå in i dina kamrar, stäng igen dörrarna efter dig. Göm dig ett litet ögonblick, till dess vreden har gått förbi. Ty se, Herren kommer ut ur sin boning för att straffa jordens invånare för deras missgärning. 26:20-21
Ty Herrens vrede är riktad mot alla hednafolk, hans förbittring mot alla deras härskaror. Han överlämnar dem till undergång, han utlämnar dem till slakt. 34:2
Hela följande kontext (63:1-6) beskriver Guds rättfärdiga vrede mot alla som står Gud emot (Edom är här mera en symbol för all gudsfientlig opposition). I universum är det endast Gud som är rättfärdig och rättvis (v 1), därför är det också bara han ensam (v 5) som i helighet och vrede kan trampa ner folken:
En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig. Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad. Ty hämndens dag var i mitt hjärta … Jag trampade ner folken i min vrede och gjorde dem druckna i min förbittring, jag lät deras blod rinna ner på jorden. 63:3-4a, 6
Alla Guds "fiender" (66:14), dvs alla de som inte följer Gud och hans ord, får till slut känna av verkligheten bakom följande ord. Och givetvis har detta kapitel en stark eskatologisk prägel vars verklighet sträcker sig även in i vår tid och förbi den och in till den sista tidens händelser. Det är i slutänden det eviga gehenna som åsyftas här i den sista versen i Jesaja bok:
Ty se, Herren skall komma med eld, och hans vagnar skall vara som en stormvind. Han skall låta sin vrede drabba med hetta och sitt straff med eldslågor. Ty med eld och med sitt svärd skall Herren gå till rätta med alla människor, och många skall bli slagna av Herren ... Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor. 66:15-16, 24
Så avslutar Jesaja sin bok med ett sista kraftfullt varningens ord om Guds vrede. (Judarna har en dålig vana att läsa v 23 ytterligare en gång efter läsning av v 24 för att så erhålla en positivare avslutning på denna bok.)
Att på detta sätt låta den skarpaste varningsklocka dåna i läsarens öra när han läst den sista versen i boken är något gott och kärleksfullt. Ty kanske det kan få någon att förstå allvaret i att Gud inte älskar de som lever i synd utan tvärtom är vred på sådana. En sådan undervisning är lika nödvändig idag som det var på Jesajas tid.
Se även 1:13-15, 20, 24-25, 28. 2:19. 3:1-3, 8, 18. 5:5-6, 26. 6:12. 8:7. 9:13-10:4, 12, 16, 22-23, 26, 33-34. 22:5, 14, 17-19. 27:7-8, 11. 28:2, 21-22. 29:6, 10. 30:27-28, 30-33. 31:4. 34:5-6, 8. 37:4, 26, 36. 41:15-16. 42:13, 15, 24. 43:14, 17, 28. 44:28-45:2, 7. 47:3, 6. 49:26. 50:2, 11. 51:17-23. 53:5, 10. 54:16. 57:16-17. 60:10. 63:5, 10. 64:5, 7, 9, 12. 65:6-7, 11-15. 66:4, 6.
JEREMIA
Omkring 100 år efter profeten Jesaja fick prästsonen Jeremia sin kallelse. Han skulle nu bli ett Guds språkrör under flera decennier. Under Jeremias tidiga barndom levde man ganska tryggt i Juda under den gudfruktige kung Josia. Men efter Josias död (609 f. Kr.) började mer dramatiska saker att ske. Landet blev ganska snabbt ett lydrike åt Babylonien. De kungar som nu tillsattes i Juda var svaga och kunde inte uträtta mycket för landet. Josias andliga reformer hade inte gått på djupet i folksjälen. Snabbt började avfallsandan bolma upp till ytan igen. Juda rike hade tack vare en del gudfruktiga kungar fått en längre nådatid än det norra riket, men nu hade även här synden fått ondskans vidriga soppa att koka över. Måttet var rågat. Under sekler hade det utvalda folkets synd och avfall mognat färdigt till oundviklig dom. På många sätt hade Gud varnat dem. Och de borde ha tagit lärdom av det som hände med det norra riket. Men vad hjälper reson och förnuft mot ett perverterat och sjukt hjärta? Nu skulle Guds dom och straff fullbordas över det avfallna folket och denna gång använder sig Gud av det Babyloniska väldet som sitt vredesverktyg.
Jeremia får det deprimerande och tunga uppdraget att "förgöra och fördärva" (1:10), dvs förkunna dom och vrede. Han får nästan hela folket emot sig och får lida många kval. År 597 förs den första skaran i fångenskap bort till Babylonien, och 10 år därefter ännu en skara.
GUDS VREDE ÖVER JUDA
Omskär er för Herren, avlägsna ert hjärtas förhud, ni Juda män och ni Jerusalems invånare. Annars skall min vrede bryta fram som en eld för era onda gärningars skull, och den skall brinna så att ingen kan släcka den. 4:4
Kläd er därför i säcktyg, klaga och jämra er, ty Herrens brinnande vrede har inte vänt sig bort från oss. 4:8
Jag såg mig om, och se, det bördiga landet var en öken, alla dess städer ödelagda inför Herrens ansikte, för hans brinnande vrede. 4:26
I v 4 varnar Jeremia för vreden som är hotande nära om inte en radikal inre förvandling sker. I v 8 är Herrens vrede en närvarande realitet. Nu är det gråt, sorg och ångest som gäller. I v 26 ser Jeremia i en vision den framtida vreden som ska drabba med total ödeläggelse.
4:23-31 är en enastående text i den profetiska litteraturen. Här är det inte bara Juda rike som befinner sig i Guds vredes händer, texten har kosmiska dimensioner.
Guds rena ögon fann inte en enda människa som ville det rätta och sanna (5:1). Med sina läppar talade människorna fromt (v 2) men i sina hjärtan rådde lögnen. Gud sökte dem genom lidanden, men ingen förstod. Alla hade övergett Gud och överlämnat sig till tjänst åt andra gudar, till en religion som förde med sig sexuell tygellöshet och otrohet. Det var bl.a. därför som Herren skulle komma att straffa dem:
Skulle jag inte straffa dem för sådant? säger Herren. Skulle jag inte hämnas på ett folk som detta? 5:9
Jeremia talar i det följande Guds ord, men ingen vill höra och de som ändå måste höra avskyr hans budskap (6:10). Detta gör att Jeremia får uppleva att Herrens vrede fyller hans själ och blir ett med honom. Denna känsla blir i Jeremia så våldsam att han inte kan uthärda eller kontrollera den. Gud säger därför: "Töm ut den ...". Versen skildrar något helt enastående i Bibeln. En människa (profet) får smaka något lite av den vrede som Gud känner mot förhärdade syndare. I ett sådant tillstånd blir det inget problem att se det rättfärdiga i att vreden kan drabba t.o.m. "barnen på gatan":
Därför är jag fylld av Herrens vrede, jag orkar inte hålla den tillbaka. Töm ut den över barnen på gatan och över alla unga män där de samlas. Både man och kvinna skall drabbas, också den gamle och den som fyllt sina dagars mått. 6:11
Det finns tider då det inte är lönsamt att be för ett land eller folk. Vid den tid som den följande texten talar om är det ännu allvarligare. Gud förbjuder Jeremia att bedja för Juda (7:16). Så oåterkallelig är vredesdomen att t.o.m. bön skulle vara verkningslös, ja, mer än så, det skulle vara att trotsa Guds helighet och rättfärdighet att be. I detta sammanhang är orsaken ett skamlöst brott (främst av kvinnorna, jfr 44:15f) mot det första budet och ett radikalt avfall från förbundet med Gud. Allt i Juda, människor såväl som träd, skulle därför komma att svepas in i Guds vredes hetta:
Därför säger Herren, Herren så: Se, min vrede och förbittring skall jag utgjuta över denna plats, över både människor och djur, över åkerns träd och markens gröda, och den skall brinna utan att slockna. 7:20
Det väsentliga i följande text är inte om det ska tas symboliskt (Ps 58:4-6), eller bokstavligt (4 Mos 21:4-6). Budskapet är att från Gud ska komma en smärtsam vrede som det inte finns någon räddning från:
Se, jag sänder ormar bland er, giftormar som inte kan besvärjas, och de skall bita er, säger Herren. 8:17
Guds hat mot sitt folk:
Min arvedel blev mot mig som ett lejon i skogen. Hon har höjt sin röst mot mig, därför hatar jag henne. 12:8
Jeremia hade fått i uppdrag att profetera för folket och säga att Gud ska göra alla i Jerusalem druckna, och det vin de ska bli berusade av är Guds vrede (13:12-13). Sedan ska de i sitt onyktra och trolösa tillstånd krossas av Gud. Inte det minsta förbarmande ska de möta. (Om druckenhet som en bild av Guds vrede, se även 48:26, 49:12, 51:39, 57.):
Och jag skall krossa dem, den ene mot den andre, både fäder och barn, säger Herren. Jag skall inte förbarma mig, inte vara skonsam och inte ha medlidande, så att jag låter bli att förgöra dem. 13:14
Ingen from profet i hela världen kunde längre medla mellan folket och Gud (15:1). Folket hade nu kommit i ett sådant tillstånd att Gud starkt avskydde dem och ville inte ens se dem längre. Vrede måste nu komma. V 1 riktigt vibrerar av Guds avsky mot sitt folk. Universums Gud skakar av vrede:
Även om Mose och Samuel trädde fram inför mig, skulle jag ändå inte vara vänligt sinnad mot detta folk. Driv bort dem från mitt ansikte och låt dem gå ... Fyra slags plågor skall jag låta komma över dem ... Plötsligt lät jag ångest och skräck drabba dem ... De som är kvar av dem skall jag överlämna åt deras fienders svärd, säger Herren. 15:(1-9)
Kung Sidkia sände i desperation en delegation till Jeremia. Nubukadressars armé hade en tid belägrat Jerusalem och tillståndet var ytterst kritiskt. Sidkia hoppades att genom Jeremia få höra tröstens ord och ett budskap om att Gud skulle gripa in. Men det chockerande budskap de möts av är att Herren själv ska strida mot dem med hjälp av Babels svärd, spjut, pilar och med pest som en följd av det:
Och jag skall själv strida mot er med uträckt hand och stark arm, i vrede, harm och stor förbittring. Jag skall slå dem som bor i denna stad, både människor och djur. I svår pest skall de dö. 21:5-6
Kraftfullt och frimodigt talade den falska profeten Hananja och utlovade i Herrens namn gyllene tider (ett vanligt budskap från falska profeter, jfr 23:16f). Enligt honom skulle Gud föra tillbaka alla de bortförda inom två år. Också Jeremia önskade att detta hade varit sant, men efter en kort tid kom Herrens ord till Jeremia som då fick förmedla ett skarpt domsbudskap mot denne profet. Hananja hade talat ett budskap som gick stick i stäv med Jeremias budskap. Detta måste ha skapat förvirring och falska förhoppningar. Ord stod mot ord och båda hade talat med den auktoritet som Herrens namn ger. Men folket behövde inte vänta i två år för att få veta vem som var den sanne profeten, Gud gav sitt svar redan efter två månader genom att döda Hananja:
Därför säger Herren så: Se, jag skall ta bort dig från jordens yta. Under detta år skall du dö, ty du har predikat avfall från Herren. Och profeten Hananja dog samma år, i sjunde månaden. 28:16-17
Jeremia hade låtit skriva en bokrulle med varningens budskap från Herren. Detta budskap skulle hans vän Baruk sedan läsa upp för folket på en fastedag som kungen utlyst (sannolikt med anledning av det krigshot som låg över Juda vid detta tillfälle). Baruk gjorde så men blev snart kallad till kungen som han på nytt fick läsa upp budskapet för. Men varken kungen eller någon annan i kungahuset visade det minsta tecken på ånger (36:24). Med ett kallt hjärta skar kungen sönder bokrullen och slängde den i elden. Och därmed nås ett klimax i boken. Alla i Juda, från bonden till kungen hade nu trotsigt och utan fruktan förkastat Guds ord. Förhärdelsen var total. Vredesdomen oundviklig:
Kanske skall de då bönfalla inför Herren och vända om var och en från sin onda väg. Ty stor är den vrede och förbittring som Herren har uttalat över detta folk. 36:7
Många hade nu blivit bortförda i fångenskap till Babylon, men inte alla. De kvarlämnade kom nu till Jeremia och ville att han skulle be och fråga Gud vad de skulle göra. Det fanns en rädsla hos dem att kaldeerna skulle hämnas dem för mordet på Gedalja (41:18, 43:3). Valet enligt dem stod mellan att stanna kvar i landet eller att bege sig till Egypten. Deras begäran av Jeremia är förmodligen äkta och tydligen räknade de med att Jeremias svar skulle bli Egypten. När därför Jeremia till slut ger dem Herrens svar måste det ha orsakat en stor besvikelse. Med hårda hjärtan bespottar de Herrens ord, vägrar ta emot Guds barmhärtighet (42:12) och väljer istället att marschera in i Guds vrede, mot Egypten. Där började de förstås tillbedja andra gudar och förmodligen i ännu större utsträckning än i Juda (44:8f):
Liksom min vrede och min förbittring utgöts över Jerusalems invånare, så skall också min förbittring utgjutas över er, om ni beger er till Egypten ... Var förvissade om att ni kommer att dö genom svärd, hunger och pest på den ort dit ni så gärna vill komma för att bo där. 42:18, 22
I det sista kapitlet ger författaren en sammanfattning och vill här ytterligare visa att det vredens budskap som Jeremia fick förmedla hade gått i uppfyllelse. Allt det elände och det lidande som Juda fick genomgå hade sin grund i deras synd och som en konsekvens av det - Guds vrede:
Det var på grund av Herrens vrede som detta skedde med Jerusalem och Juda till dess att han förkastade dem från sitt ansikte. 52:3
GUDS VREDE ÖVER ANDRA FOLK
Ty så sade Herren, Israels Gud, till mig: "Tag denna bägare med vredesvin ur min hand och låt alla de hednafolk som jag sänder dig till, dricka ur den. De skall dricka så att de raglar och förlorar förståndet på grund av det svärd som jag skall sända ibland dem." 25:15-16
På ett poetiskt och mustigt sätt uttrycks en förödande verklighet för Israels och Juda förtryckare (30:11, 16). Guds folks fiender ska få känna av Guds vredestromb rakt över sina huvuden:
Se, Herrens stormvind, full av vrede, bryter fram, en härjande storm! Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ner. Herrens brinnande vrede skall inte vända åter, förrän han har utfört, ja, förrän han har fullbordat sitt hjärtas tankar. I den yttersta tiden skall ni förstå det. 30:23-24. (Jfr 23:19-20.)
De kvarlämnade i Juda trodde att flykten till Egypten skulle innebära säkerhet och stapplade därför iväg dit med syndiga fötter (medsläpande Jeremia som hade varnat dem för att bege sig dit). De begick ett fatalt misstag. Det går inte att fly Guds vrede. Israels Gud är hela jordens Gud och alla andra nationers gudar är ett intet inför den Ende och Sanne Guden. Det skulle dessa judar i Egypten komma att bli varse:
Ty han skall komma och slå Egyptens land och ge åt döden dem som hör döden till, åt fångenskapen dem som hör fångenskapen till och åt svärdet dem som hör svärdet till. Jag skall tända eld på Egyptens gudatempel ... 43:11-12
Följande händelse syftar på Egyptens blodiga nederlag vid Karkemish år 605. Den grundläggande orsaken till blodbadet var att Gud i vrede ville "hämnas" och att Gud just denna dag hade beslutat att straffa en nation för dess synder:
Detta är Herrens, Herren Sebaots dag, en hämndens dag då han hämnas på sina motståndare. Svärdet frossar sig mätt, det dricker sig rusigt av deras blod. Ty detta är ett slaktoffer åt Herren, Herren Sebaot i nordlandet vid floden Eufrat. 46:10
"Herrens verk" betyder i sammanhanget Guds vilja att döda moabiterna som straff för deras synder. Det fanns tydligen tendenser från "Herrens vredesredskap" att inte tillräckligt väl utföra Guds uppdrag och därför denna varning:
Förbannad är den som försumligt utför Herrens verk, förbannad vare den som tvekar att bloda ner sitt svärd. 48:10
Två kapitel, 50-51, upptas av Guds vredesdom över Babylon:
Herren öppnade sitt vapenförråd och tog fram sin vredes vapen. Ty ett verk hade Herren, Herren Sebaot, att utföra i kaldeernas land. 50:25
Vässa pilarna, fatta sköldarna! Herren har uppväckt de mediska kungarnas ande, hans avsikt är att lägga Babel i ruiner. Det är Herrens hämnd ... 51:11
Ingen nation i världen är så gudfruktig att den skulle kunna undkomma Guds vrede. Varken det lilla Israel eller världsmakten Babel eller någon annan nation. Också Jeremia bok visar med all tydlighet att synden och ondskan är universell och att Gud inte har anseende till någon nation. Alla drabbas av Guds rättvisa vrede. En vacklande jord med syndiga länder befinner sig i händerna på en vred Gud.
Se även 1:15-16. 2:9, 35. 4:6-7. 5:3, 15. 6:2, 6, 8, 15, 19. 7:15, 29. 8:13-14, 19. 9:11, 15-16. 10:10, 24-25. 11:8, 11, 17, 23. 12:17. 14:10, 12, 16. 15:13-14. 16:5, 13, 18. 17:4, 27. 18:11, 17, 20, 23. 19:3, 11, 15. 20:4. 21:7, 10, 13-14. 22:5-7. 23:2, 12, 15, 39-40. 24:10. 25:7-14, 17-38. 26:6. 27:6, 13, 15. 29:17-18, 21, 32. 30:11, 14-16, 20. 31:28. 32:18, 23-24, 28-33. 33:5. 34:2, 17, 20-22. 35:17. 36:31. 38:2-3. 39:16. 40:2-3. 44:2-3, 6, 8, 11-14, 23, 27, 29-30. 45:5. 46:25-26, 28. 47:4, 6-7. 48:38, 44. 49:2, 5, 8, 12-13, 16, 31-33, 35-38. 50:9-10, 13-16, 18, 21, 24, 26-32, 35-38. 51:1-4, 6-9, 12-14, 20-29, 36-40, 44-45, 54-57, 60, 62-64.
KLAGOVISORNA
En djupt bedrövad man ser ut över det förstörda Jerusalem omkring 586 f. Kr. Härar från Babylonien under Nebukadnessars ledning hade kommit och belägrat staden. Fruktansvärt grymma scener hade utspelat sig under 18 månader. Till slut intog de staden, förstörde templet och det mesta av staden och förde bort många i fångenskap.
Det är möjligt att det är profeten Jeremia vi ser här som med sorgens bittra tårar bevittnar hur hans profetior mot staden och folket på ett sådant ohyggligt sätt gått i uppfyllelse. Både Israel och Juda rike hade nu fått känna av det straff som så många av Guds profeter hade varnat för. Guds utvalda folk har blivit utslaget, förskingrat och förnedrat. Och här ser vi nu hur Jeremia går omkring bland blodbestänkta och eldhärjade ruiner och bevittnar följderna av Guds vredes nedslag:
Hur har inte Herren i sin vrede övertäckt dottern Sion med mörka moln! Från himlen har han kastat Israels härlighet ner till jorden. Han har inte kommit ihåg sin fotapall på sin vredes dag. Utan att skona har Herren fördärvat alla Jakobs boningar. I sin vrede bröt han ner dottern Judas fästen. Han slog dem till marken, han orenade riket och dess furstar. I vredens hetta högg han av varje horn i Israel. Han drog tillbaka sin högra hand när fienden kom. Jakob förbrände han lik en flammande eld som förtär allt runt omkring. Han spände sin båge som en fiende, hans högra hand var redo. Lik en ovän dödade han allt som var ljuvligt för ögat. Över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede som en eld. Herren var som en fiende. Han fördärvade Israel, han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen. Han hopade hos dottern Juda bedrövelse och jämmer. Han bröt ner sin boning som en trädgård, han förstörde sin mötesplats. Högtid och sabbat lät Herren falla i glömska i Sion, och i sin brinnande vrede förkastade han kung och präst ... Herren har gjort vad han hade beslutat, han har uppfyllt sitt ord, det han för länge sedan hade sagt. Han har rivit ner utan att skona, han har låtit fienden glädjas över dig, han har upphöjt dina ovänners horn ... Se, Herre, och besinna vem du har handlat så emot. Skall kvinnor äta sin livsfrukt, barnen som de har burit i sin famn? Skall präster och profeter dödas i i Herrens helgedom? På marken, ute på gatorna, ligger de, unga och gamla. Mina jungfrur och mina unga män har fallit för svärd. Du dödade på din vredes dag, du slaktade utan att skona. Som till en högtidsdag bådade du upp förskräckelser från alla håll. På Herrens vredes dag fanns det ingen som undkom eller överlevde. Dem som jag har burit i min famn och uppfostrat har min fiende förgjort. 2:1-6, 17, 20-22
Se även 1:5, 12-15. 2:7-8. 3:1-17, 38, 43-45, 64-66. 4:11, 16, 22. 5:22.
HESEKIEL
År 597 f. Kr. tvingades prästen Hesekiel i exil. Nu var året 592 och han fick en kallelse av Gud att bli profet och verka bland de bortförda i Babylonien. Där skulle han fortsätta Jesajas och Jeremias och de andra profeternas uppdrag och förkunna dom och vrede över det syndiga och avfallna folket.
Inte heller i främmande land skulle folkets syndiga själ få lugn och ro. Vredesklockorna skulle kraftigt ringa även där för att om möjligt väcka ånger och omvändelse i någon svart själ. (Efter cirka fem år när katastrofen i Jerusalem var helt fullbordad [år 586], blev det en annan ton i klockorna. Då predikades kommande frälsning och fantastiska framtidsvisioner.)
GUDS VREDE ÖVER JUDA
Jerusalem var av Gud tänkt skulle bli en lysande stjärna bland folken (5:5). Men det blev tvärtom, det blev mörkare där än hos något annat folk (v 6) och mer vilt och upproriskt där (v 7) än hos något annat folk. Gud valde därför att inte visa något förbarmande (v 11) mot staden utan tömde sin vrede på den:
En tredjedel av dig skall dö av pest och förgås av hunger. En tredjedel skall falla för svärd runt omkring dig. En tredjedel skall jag strö ut för vinden och låta ett svärd dra ut efter dem. Min vrede skall bli uttömd, och jag skall stilla min förbittring på dem och så få min hämnd. De skall inse att jag, Herren, har talat i min nitälskan ... Och jag skall sända över er hungersnöd och vilda djur, som skall döda era barn. Pest och blodsutgjutelse skall drabba dig, och svärd skall jag låta komma över dig. Jag, Herren, har talat. 5:12-13, 17
Hela Israel är i blickpunkten. På grund av deras avguderi (kap 6) och synd ska Gud komma över hela landet och slå det:
Nu kommer slutet över dig, ty jag skall sända min vrede mot dig och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina vidrigheter drabba dig. Jag skall inte skona dig och inte ha något förbarmande ... Jag skall snart utgjuta min förbittring över dig och ösa ut min vrede över dig ... Och ni skall inse att det är jag, Herren, som slår. 7:3-4a, 8, 9
I en syn får Hesekiel se vad som pågår i Jerusalems tempel. I den heligaste platsen i Jerusalem varifrån rättfärdighet och laglydnad skulle utgå utspelar sig istället vidriga scener. Guds hus har förvandlats till en allsköns avgudamarknad (och detta bara 30 år efter Josias omfattande reformation, 2 Kung 23). De religiösa ledarna som skulle leda folket in i dyrkan av den ende sanne Guden stod nu i spetsen för avguderiet. Med detta var gränsen nådd, nu stängdes nådens dörr. De mest ångerfulla rop till Gud skulle nu komma att falla ohörda till marken. Vrede är oryggligt beslutad:
Han sade till mig: "Ser du detta, du människobarn? Är det inte nog för Judas hus att bedriva de vidrigheter de har bedrivit här, eftersom de också har fyllt landet med våld och ännu mer väckt min vrede? Se hur de sätter kvisten för näsan! Därför skall jag också handla i vrede. Jag skall inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, skall jag ändå inte lyssna till dem. 8:17-18
Det som Gud genom vredesdomar vill göra ett slut på är de falska profeternas budskap. Utan betänklighet och med ett vilselett hjärta använde sig de falska profeterna av det auktorativa "Så säger Herren" (13:7). Men de uppträdde som ulvar i fårkläder. Medvetet ville de skapa tvivel på och förlöjliga bl.a. Hesekiels budskap (12:21-28). Själva förmedlade de ett positiv och glatt budskap: "allt är väl"! (13:10), och detta i ett avfallet tillstånd under Guds vrede.
Inte nog med det, de falska profeterna hjälpte också praktiskt till med att försköna och förbättra människors hus med att "vitkalka" dem. Dels ville man på det sättet visa hur fel profeter som Hesekiel hade och dels ville man försöka ingjuta (falsk) säkerhet och trygghet hos människor när det gäller framtiden:
Jag skall i min vrede låta en stormvind bryta lös, och i min förbittring låta ett slagregn komma, och i min vrede hagelstenar, så att muren förstörs. 13:13
Gud kan straffa ett land på många sätt. Han kan förstöra allt det som avser människors livsuppehälle och skapa fattigdom och hungersnöd. Han kan sända vilddjur, krig och pest (14:15-20). När sådant drabbar ett land beror det alltså inte på inomvärldsliga orsaker. Ytterst är det Gud som drabbar länder med nöd och plåga.
Texten lär också att om än de mest gudfruktiga människor skulle bo i ett gudlöst land så skulle de inte kunna hindra Guds vrede att bryta fram när syndamåttet väl är rågat. Genom sin fromhet skulle de rädda endast sitt eget liv:
Du människobarn, om ett land syndade mot mig genom att handla trolöst, då skulle jag räcka ut min hand mot det och skapa brist på bröd och sända hungersnöd över det där och utrota både människor och djur. Om då dessa tre män fanns i landet: Noa, Daniel och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet rädda endast sina egna liv, säger Herren, Herren. 14:13-14
Som man samlar ihop silver, koppar, järn, bly och tenn mitt i ugnen och där blåser upp eld under det och smälter det, så skall jag samla ihop er i min vrede och förbittring och lägga er i ugnen och smälta er. Jag skall samla ihop er och blåsa upp min vredes eld under er, så att ni smälts i den. Som silver smälts i ugnen så skall ni smältas i den. Och ni skall inse att jag, Herren, utgjuter min vrede över er. 22:20-22
Eftersom Israels folk inför Gud hade blivit som slagg ska han i vrede samla dem till Jerusalem (22:19). I "Jerusalemugnen" ska han sedan smälta dem i vredens hetta (dvs genom Babels krigsmakt). På den brinnande vredens dag kommer inget svalkande "regn" (v 24) att uppliva folket (dvs ingen nåd). Texten före och efter (v 1-19, 23-30) klargör vredens alla orsaker. Och Hesekiel avslutar "Herrens ord" med på detta sätt:
Därför utgjuter jag min vrede över dem och gör slut på dem med min förbittrings eld. Deras gärningar skall jag låta komma över deras huvuden, säger Herren, Herren. 22:31
GUDS VREDE ÖVER ANDRA FOLK
Ammon som många gånger varit i strid (Amos 1:13, 2 Kung 24:2) med Israel och som gladdes (25:6-7, Sef 2:8) när Juda och Jerusalem föll får sitt straff. Deras egen vildhet ska bestraffas med vildhet av babyloniska svärd – Guds vredessvärd:
Jag skall utgjuta min vrede över dig och blåsa min förbittrings eld mot dig. Jag skall överlämna dig åt vilda människor, som är mästare på att fördärva. 21:31
Kapitlen 25-32, 35 handlar om Guds vrede över folk och länder. Här går det gamla löftet till Abraham i uppfyllelse i enlighet med 1 Mos 12:3. Grannfolken hade på olika sätt "förbannat" Israel (36:1-4) och nu får de skörda frukten av sin förbannelsesäd. Följande ord kan ses som en sammanfattning av dessa kapitel:
Ja, så säger Herren, Herren: Sannerligen, i brinnande nitälskan har jag talat mot de övriga folken och mot hela Edom. De har med glädje i hjärtat och med förakt i själen tagit mitt land i besittning för att tömma det och göra det till sitt byte. Profetera därför om Israels land och säg till bergen och höjderna, till bäckarna och dalarna: Så säger Herren, Herren: Se, i nitälskan och i vrede har jag talat, eftersom ni hånas av folken. Därför säger Herren, Herren så: Jag lyfter min hand och försäkrar: Sannerligen folken runt omkring er skall själv bli förödmjukade. 36:5-7
Gog, den sista gudsfientliga och ogudaktiga makten, som brinner av hat mot Guds folk, ska inte lyckas i sitt uppsåt att förgöra och utrota Guds utvalda. All ogudaktig makt nås förr eller senare av Guds vrede. Framtiden tillhör inte mörkrets härar utan Guds folk:
Men på den dagen då Gog kommer över Israels land, säger Herren, Herren, då skall jag släppa loss min vrede. 38:18
Se även 3:18, 20. 4:16-17. 5:8-11, 14-16. 6:3-7, 10, 12, 14. 7:9, 12, 14, 19, 21-22, 24, 27. 8:3. 9. 11:7-11, 21. 12:13-16. 13:8-12, 14-16, 20-23. 14:8-9, 15, 17, 19. 15:6-8. 16:27, 37-39, 42-43. 17:19-21. 18:13. 20:8, 13, 21, 23, 25-26, 28, 33-38, 47. 21:3-5, 9-17, 32. 22:4, 13, 24. 23:9, 18, 22-35, 46-49. 24:8-9, 13, 16, 21. 33:2-5, 27-29. 34:16. 36:18-19. 38:3-9, 16, 19-22. 39:1-7, 21, 23. 43:8.
DANIEL
År 605 f. Kr. blev den unge Daniel bortförd till Babylon. Genom märkliga händelser blev Daniel en alltmer respekterad och upphöjd man i Babel. Daniels bok, mer än någon annan bok, pekar på Gud som historiens Gud. Han är den allsmäktige, som vet allt och har alla skeenden i fullständig kontroll. Boken vittnar om en Gud som styr historien i den riktning som överensstämmer med hans vilja och plan. Givetvis får då också Guds vrede en given plats. Gud störtar och tillsätter kungar så som han vill. Gud låter de som regerar få känna av hans vrede när synden har mognat och tillsätter sedan andra ledare. Gud använder länder och riken som sina vredes verktyg.
I sin vrede ger Gud Juda i Nebukadnessars hand:
Och Herren gav Jojakim, kungen i Juda, i hans hand ... 1:2
Fångenskapen var inte en olycklig omständighet som Gud var ledsen över. Alla fromma visste, liksom Daniel, att den smärtsamma "olyckan" var Guds förbannelse och vrede över ett laglöst folk. Daniel visste att det gick att "blidka Herren", men det hade man inte gjort. Ur Daniels bön för sitt folk:
Hela Israel överträdde din lag och vek av utan att höra din röst. Därför utgöts också över oss den förbannelse och den ed som står skriven i Moses, Guds tjänares, lag. Vi hade ju syndat mot honom. Han höll sina ord som han hade talat mot oss och mot våra domare som dömde oss. Han lät en så stor olycka komma över oss att något liknande det som nu skett i Jerusalem inte har hänt någon annanstans under himlen. I enlighet med det som står skrivet i Mose lag kom all denna olycka över oss. Men ändå sökte vi inte blidka Herren, vår Gud, genom att vända om från våra missgärningar och ge akt på din sanning ... Därför vakade Herren över olyckan och lät den drabba oss, ty Herren, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar han gör. Men vi hörde inte hans röst ... Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem ... 9:11-14, 16
Ängeln Gabriel talar om en kommande framtid:
... förödelse är fast besluten ... Och på styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren. 9:26b, 27b
Också kapitel 11 uppenbarar den historiens Gud som handlar i vrede genom de kungar och härskare som han låter uppstå.
HOSEA
Om tiden, se Jesaja.
Om det trolösa Israel:
Så skall jag straffa henne för hennes baalsdagar ... 2:13
Därför skall det gå prästen och folket lika. Jag skall straffa dem för deras vägar, och för deras gärningar skall jag vedergälla dem. 4:9
I sitt slaktande har upprorsmännen sjunkit djupt, men jag skall straffa dem alla ... Efraim skall bli ödelagt på straffets dag ... Furstarna i Juda har blivit lika dem som flyttar råmärken. Över dem skall jag ösa min vrede som vatten. 5:2, 9-10
Angående Israels avguderi:
Din kalv, Samaria, stinker. Min vrede är upptänd mot dem ... Nu skall han komma ihåg deras missgärning och straffa dem för deras synder ... Eftersom Israel har glömt bort sin skapare och byggt tempel och eftersom Juda har uppfört många befästa städer, skall jag sända en eld mot hans städer och den skall förtära palatsen i dem. 8:5, 13-14
All deras ondska finns i Gilgal, det var där jag fick hat till dem. För deras onda gärningars skull skall jag driva ut dem ur mitt hus. Jag skall inte längre bevisa dem kärlek, alla deras furstar är upproriska. 9:15
I nästa text uttrycker Gud sin vilja vad avser främst framtiden. Gud vill egentligen vara god mot sitt utvalda folk. Men folkets synd och avfall manar i stället fram Guds helighet och rättfärdighet. Gud ska komma med "brinnande vrede". Och så skedde också några år efter Hoseas budskap:
Jag vill inte låta dig känna min brinnande vrede, jag vill inte på nytt ödelägga Efraim. Ty jag är Gud och inte en människa, helig är jag bland er, och med vrede vill jag ej komma. 11:9
Gud talar mot Israel:
Då blev jag för dem som ett lejon, lik en leopard lurar jag vid vägen. Jag kommer över dem som en björninna som har berövats sina ungar. Jag river sönder det som omger deras hjärtan, och jag slukar dem på platsen som en lejoninna. Markens vilddjur skall slita dem i stycken. Det är ditt fördärv, Israel, att du är emot mig, din hjälp. 13:7-9
Se även 1:4, 6. 2:3-4, 6. 4:1. 5:6, 12, 14. 6:5. 7:12-13. 9:9, 16-17. 10:10-11. 11:6, 10. 12:2, 14. 13:11, 15. 14:1, 5.
JOEL
Boken ger oss ett kraftfullt budskap från Gud genom den för oss okände profeten Joel. Budskapet om "Herrens dag", en vredens dag, spränger alla tidsramar. Det är ett budskap som träffar även vår tid:
Ve oss, vilken dag! Ty Herrens dag är nära, som förödelse från den Allsmäktige kommer den. 1:15
Herren låter sin röst höras framför sin här. Mycket stort är hans härläger, stark är den som utför hans order. Ty stor är Herrens dag och mycket fruktansvärd. Vem kan uthärda den? 2:11
Guds vrede över Israels fiender:
Och du Tyrus och du Sidon, och ni Filisteens alla trakter, vad vill ni mig? Vill ni vedergälla mig för något? Om ni vill hämnas på mig skall jag snabbt och med hast låta er hämnd vända tillbaka över era egna huvuden. 3:4
Se även 2:2-10. 3:2, 8, 12-13, 16.
AMOS
Om tiden, se Jesaja.
Kapitlen 1 och 2 handlar till stor del om Guds vrede över olika folk och länder och över Israel. Gud talar mot Israel:
Endast er har jag känt som mitt folk av alla jordens släkter, därför skall jag också straffa er för alla era missgärningar. 3:2
Israels förhärdelse väcker Guds vrede:
Jag lät ödeläggelse drabba er, liksom när Gud ödelade Sodom och Gomorra. Ni var som en brand, ryckt ur elden. Och ändå har ni inte vänt om till mig, säger Herren. 4:11
Guds vrede ska jaga i kapp Israel:
Om de än gick bort i fångenskap framför sina fiender, skulle jag befalla svärdet att komma dit och dräpa dem. Ja, jag skall låta mitt öga vila på dem till deras olycka och inte till deras lycka ... Se, Herrens, Herrens ögon är emot detta syndiga rike, och jag skall utplåna det från jordens yta. Ändå vill jag inte alldeles utplåna Jakobs hus, säger Herren. 9:4, 8
Se även 3:6, 14-15. 4:6-10. 5:6, 9, 18-23, 27. 6:8, 11, 14. 7:8-9. 8:9-11. 9:1-3, 5, 10.
OBADJA
Om tiden, se Jeremia.
Ty Herrens dag är nära för alla hednafolk. Som du har gjort, så skall det göras mot dig. Dina gärningar skall komma tillbaka över ditt eget huvud. Ty som ni har druckit på mitt heliga berg, skall alla hednafolk få dricka utan uppehåll. De skall dricka, de skall svälja, de skall bli som om de aldrig varit till. V 15-16.
Se även v 2, 4, 8, 10, 18.
JONA
Denna berättelse, som mycket väl kan skildra en verklig händelse, är en märklig bok på flera sätt. Gud sänder en man av Israel - Jona, som får i uppdrag att "missionera" inne i hednamörkret. Det vill han inte utan flyr. Men på ett mirakulöst sätt kommer han till slut till den stora staden Nineve och förkunnar där vredens budskap. I hjärtat är Jona dock arg och förbittrad eftersom han förstår att Gud kommer att skänka staden nåd så att de omvänder sig, och det gillar han inte, obarmhärtig och kall som han är.
Gud ville nåd för Nineve. Men om de inte hade omvänt sig hade Gud kommit med vrede. Jona budskap ställde folket inför ett val. De tog emot budskapet och lät det förvandla hjärtat.
Skillnaden är oerhörd i jämförelse med Israel och Juda. De hade Mose och alla Guds bud. De hade profeter och präster som ständigt varnade dem. Och Juda hade en del gudfruktiga kungar som reformerade det religiösa livet. Men vad hjälpte allt detta? Deras hjärtan blev bara alltmer förhärdade. Men här ser vi en hednastad som knappast fått del av någon "gudomlig upplysning" alls, och de gör en helhjärtad omvändelse efter att en bitter israelisk man utropat några enkla varningens ord.
Nu är det dock så, att människohjärtat är sig likt i vilket bröst det än sitter. Avfallets och ondskans orm är verksam i varje hjärta. Folket i Nineve fick visserligen del av gudomlig nåd under några år. Men snart skulle även Nineves folk vara fullmogna för dom och färdiga för vredens Gud att slå till. Om detta se Nahums bok.
Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås. När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte. 3:9-10
MIKA
Om tiden, se Jesaja.
Folket, speciellt de mäktiga, levde i ondska och mötte en Gud med vredgade planer:
Därför säger Herren så: Se, jag tänker ut ont mot detta släkte. Ni skall inte kunna dra er hals ur det och ni skall inte gå så stolta, ty det blir en ond tid. 2:3
Folken ska träffas av Guds vrede:
Stå upp och tröska, du dotter Sion, ty jag skall ge dig horn av järn och klövar av koppar. Du skall krossa många folk ... 4:13
Jag skall i vrede och förbittring ta hämnd på de hednafolk som inte varit hörsamma. 5:15
Jerusalems kommande straff:
Hör, hur Herren ropar till staden! Den som är vis ger akt på ditt namn. Hör om straffet och vem han är som har bestämt det. 6:9
Mika uttrycker sig i folkets namn medveten om att vara föremål för Guds vrede:
Eftersom jag har syndat mot Herren skall jag bära hans vrede, till dess att han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. 7:9
Se även 1:3-7, 12, 15. 3:4. 5:10-14. 6:2, 13-16. 7:4.
NAHUM
Om tiden, se Jeremia.
Assyrien hade länge fått vara vredens pinoredskap i Guds hand, ett fruktat redskap som Gud också använt mot sitt eget folk. Guds folk uppmanas nu till glädje, nu när Guds vrede med full kraft ska drabba Assyrien och dess huvudstad Nineve, v. 15. Boken visar därmed att Jonas predikan i Nineve inte åstadkom en bättring som hade någon långvarig effekt.
Hela denna korta bok brinner av Guds plågsamma vredeshetta.
Herren är en nitälskande Gud och en hämnare. Herren tar hämnd och vredgas, Herren tar hämnd på sina ovänner, han har vrede i förvar åt sina fiender. Herren är sen till vrede men stor i kraft, han låter ingen gå ostraffad ... Vem kan bestå inför hans förbittring, vem kan uthärda hans vredes glöd? Hans vrede brinner som eld och klipporna rämnar inför honom. 1:2-3, 6
Även alla andra verser i denna bok handlar mer eller mindre om Guds vrede.
HABACKUK
Om tiden, se Jeremia.
Kaldeerna, Herrens vredesris, skall straffa Israel:
Ty se, jag skall uppväcka kaldeerna, det vilda och snabba folket ... Herre, till en dom har du satt dem, till en tillrättavisning har du berett dem, du vår klippa. 1:6, 12
Men kaldeerna ska också själva efter uträttat verk få erfara Guds vrede, se 2:2-5.
Ur en bön av Habackuk, om Herren:
Framför honom går pest, och brinnande feber följer i hans spår ... Avhöljd och bLd är din båge, som edsvurna pilar är ditt ord ... I förbittring går du fram över jorden, i vrede trampar du ner hednafolken ... Du krossar taket på den ogudaktiges hus ... Med hans egna spjut genomborrar du huvudet på hans krigare ... 3:(5-16)
Se även 2:16-17.
SEFANJA
Om tiden, se Jeremia.
Även Sefanja, liksom Nahum, profeterar om den kommande vreden över Asssyriens huvudstad Nineve (2:13-15). Guds vrede över jordens folk:
Varken deras silver eller deras guld skall kunna rädda dem på Herrens vredes dag. Av hans nitälskans eld skall hela jorden förtäras. Ty fullständigt och med hast skall han göra slut på alla dem som bor på jorden. 1:18
Vrede över Israel och andra folk:
Församla er, ja, kom samman, du folk utan blygsel, innan ännu beslutet genomförs - som agnar far den dagen fram - innan Herrens vredesglöd kommer över er …Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet, kanske blir ni beskyddade på Herrens vredes dag ... Han skall sträcka ut handen mot norr och fördärva Assur och förvandla Nineve till en ödemark, torr som öken. 2:1-3, 13
Jag utrotade hednafolk ... Deras städer skövlades, och ingen människa, nej ingen enda bodde där … Ty detta är mitt domslut: Jag skall förena folk och samla kungariken för att utgjuta över dem min förbittring, hela min vredes hetta. Ty av min nitälskans eld skall hela jorden förtäras. 3:6, 8
HAGGAI
Om tiden, se Esra-Nehemja.
Det särskilda budskap som Haggai framförde gällde templets byggande. Folket hade en gång inlett det, men det blev ett uppehåll och nu vill Herren genom Haggai påminna folket om hur allt då gick emot dem. Gud slog dem, 1:5-11. Haggai gjorde klart att det var ett resultat av Guds vrede:
Jag slog er med sot och rost och alla era händers verk med hagel, och ändå vände ni er inte till mig, säger Herren. 2:18
Det som betonas i följande framtida scenario är att det är Herren som är den aktive. Allt skapat ska Herren i sin vrede skaka om och förgöra innan något nytt ska träda fram, 2:24. Hur tryggt än ondskan verkar sitta i jordiska tronsalar så ska de ändå till slut uppsökas och drabbas av vreden:
Jag skall komma himlen och jorden att skaka. Jag skall omstörta kungatroner och göra hednarikenas makt om intet. Jag skall välta omkull vagnarna och dem som kör på dem, och hästarna med sina ryttare skall störta. Den ene skall falla för den andres svärd. 2:22-23
SAKARJA
Om tiden, se Esra-Nehemja.
Sakarja bok inleds med en enkel och rak påminnelse om orsaken till exilen och allt elände folket mött – Guds vrede över de släkten som levde innan exilen:
Herren var vred på era fäder. 1:2
Hela fångenskapens tid var en vredens tid:
Då sade Herrens ängel: "Herre Sebaot, hur länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem och Juda städer? Du har visat din förbittring mot dem nu i sjuttio år." 1:12
Guds vrede över folken, särskilt över vredespiskorna Assyrien och Babylonien:
Jag är mycket vred på hednafolken som sitter så säkra, ty medan jag endast var lite vred hjälpte de ondskan att förökas. 1:15
Åter påminns vi om fädernas synder som tvingade fram Guds vrede:
De gjorde sina hjärtan hårda som diamant så att de inte hörde den undervisning och de ord som Herren Sebaot genom sin Ande hade sänt genom gångna tiders profeter. Därför kom stor vrede från Herren Sebaot. 7:12
Herrens vrede över Israels ledare och folket: Mot herdarna är min vrede upptänd, och ledarna skall jag straffa. 10:3
Ty jag skall inte längre förbarma mig över dem som bor i landet, säger Herren. Se, jag skall överlämna människorna åt varandra och åt deras kung. De skall ödelägga landet, och jag skall inte rädda någon ur deras hand. 11:6
Guds vrede mot folken:
På den dagen skall jag bestämma mig för att utrota alla hednafolk som kommer mot Jerusalem. 12:9
Ty jag skall samla alla hednafolk till strid mot Jerusalem. Staden kommer att intas, husen plundras och kvinnorna våldtas. Halva staden skall föras bort i fångenskap. Men återstoden skall inte bli utrotad. Sedan skall Herren gå ut i strid mot dessa hednafolk, så som han stred förr på drabbningens dag. 14:2-3
Detta är den plåga med vilken Herren skall slå alla de folk som drar mot Jerusalem:
Han skall låta deras kött ruttna medan de ännu står på sina fötter, deras ögon skall ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun. Det skall ske på den dagen att Herren skall sända stor förvirring bland dem. De skall bära hand på varandra, och den enes hand skall lyftas mot den andres. 14:12-13
Se även 1:6. 2:6. 5:3-4. 6:8 (not). 8:2, 14, 17. 9:4, 6, 13. 11:17. 12:4, 6. 13:2, 7-9. 14:15, 17-19.
MALAKI
Om tiden, se Esra.
Om Israel och Edoms land:
Jag har älskat er, säger Herren ... Men Esau hatade jag. Jag gjorde hans berg till en ödemark och gav hans arvedel åt öknens schakaler. Om Edom säger: "Vi är krossade, men vi skall åter bygga upp ruinerna", så säger Herren Sebaot: De bygger upp, men jag skall riva ner. De skall kallas "ogudaktighetens land" och "det folk som Herren är vred på för evigt." 1:2-4
Sammanhanget är att de judar som återvänt från Babylon hade fått uppleva en hel del motgångar. Det fanns "mänskliga" skäl för dem att tvivla på Guds kärlek. Men uttryckligen säger nu Herren att han har älskat dem och att det har sin grund i utkorelsen och förbundet. Folket hade ändå svårt att förstå och ville gärna ha konkreta exempel på Guds kärlek. Det konkreta svar som Gud ger genom Malaki måste te sig obehagligt för nutida troende. Den moderna kristna uppfattning om hur Gud ska bete sig för att vara kärleksfull är inte alltid i överensstämmelse med Bibelns undervisning. Det moderna svaret är att Guds kärlek ingenting har att göra med straff och dom. Bibeln talar däremot ett annat och för dagens kristna främmande språk. Guds svar kan handla om dom och vrede. Hur har Gud älskat Israel? Jo, genom att Gud älskade Jakob men hatade Esau.
Gud gjorde Esaus landområde (Edom) till en ödemark. Men Edomiterna ville inte låta sig besegras av Guds dom utan ville bygga upp det som Gud hade ödelagt. Må de göra så, säger då Herren, och säger att han ska sen riva ner det igen. Varför? - Därför att på det folket var Gud vred på för evigt 1:4. Vad Gud säger är: Ni utvalda som har återvänt från Babylon, kom ihåg den eviga utkorelsen och min eviga vrede över Edom, i detta kan ni förstå min eviga kärlek till er. När Gud alltså vill påminna folket om sin kärlek till dem manar han dem att tänka på bl.a. den eviga vrede som ständigt brinner över Edoms land och folk.
Det finns flera bibliska paralleller till detta. Det främsta exemplet är Kristi kors där Guds kärlek till de utvalda kan ses tydligast, och ändå handlar detta om att Kristus blir straffad och förbannad för vår skull. Ett annat exempel är Uppenbarelseboken. Glädjen och tryggheten för alla himlens medborgare beror också på Guds vrede över alla oomvända syndare (21:5-8, 24-27). Också helvetet kommer att för de återlösta vara ett evigt bevis på Guds kärlek.
Nästa text visar att prästerna genom sin ogudaktighet har dragit vreden över sig och till och med över sina barn, vilket i förlängningen innebar upphörande av själva prästtjänsten. Guds vrede över Israels präster:
Om ni inte vill höra ... då skall jag sända förbannelse mot er. Jag skall förbanna era välsignelser, ja, jag har redan förbannat dem, eftersom ni inte lägger detta på hjärtat. Se, jag skall straffa er avkomma, och kasta orenlighet i ansiktet på er, orenligheten från era högtidsoffer, och man skall bära bort er tillsammans med den. 2:2-3
Herren ska oväntat och snabbt komma över de ogudaktiga bland folket:
Jag skall komma till er och hålla dom. Jag skall snabbt träda upp som vittne mot trollkarlar och äktenskapsbrytare, mot dem som svär falskt, mot dem som undanhåller arbetaren hans lön och förtrycker änkan och den faderlöse, mot dem som vränger rätten för främlingen och inte fruktar mig, säger Herren Sebaot. 3:5
Den tanken kan lätt infinna sig att Gud nu efter den babyloniska 70 åriga fångenskapen blev nådig och god mot det plågade Israel, sitt eget utvalda folk. Men den postexilska litteraturen, framför allt Haggai, Sakarja, Malaki, Esra och Nehemja ställer sådana tankar på skam. Synden och ondskan blev inte kvarlämnat i Babylon. Det sista "kanoniserade" budskapet vi får genom Malaki bok angående de hemkomna judarna ger oss inga falska förhoppningar. Tuktans vredesris med fångenskap hade inte omformat och skapat ett nytt gudfruktigt släkte. Även Malaki visar att det var samma andas barn som återvände och därför ser vi att Guds vrede fortfarande var en ständigt hotande realitet över det utvalda folket.
Det är kanske ingen tillfällighet att det sista ordet i GT av den sista profeten är "herem" som SFB översätter "tillspillogivning", men som ofta annars översätts "förbannelse" (så tex NIV, NKJV, NRSV, NASB). Från 1 Mos 4:11 till Mal 4:6 vilar Guds "förbannelse" över världen och över Israel, en "förbannelse" som ständigt och åter utlöser Guds vrede över världsmakter, länder, folk och enskilda.
Mänsklighetens historia har förbannelsens inramning, ty i tiden och rummet härskar människans ondska och gudsfrånvändhet, och över människosläktet ruvar därmed Guds vrede.
Se även 1:10, 14. 2:12, 16. 3:2, 9. 4:1, 3.
SAMMANFATTNING AV GAMLA TESTAMENTET Från början till slut beskriver GT ett utvalt folk som befinner sig i mörker och elände. Synd, ondska och avfall är plågsamma verkligheter som ständigt följer Israels folk. Goda och ljusa tider är ovanliga. Hela tiden finns synden där som plötsligt får den till synes lugna vulkanen att spy ut sin orena lava. Guds vredes mörka moln ligger för det mesta hotande över folket, blixtrar slår då och då ner, ibland länge och intensivt.
Det börjar med Adam och Eva som drivs ut ur lustgården av en vredgad Gud. Snabbt tilltar ondskan över jorden, och Gud sänder i vrede floden som dränker en hel mänsklighet med undantag av åtta personer. Efter en tid utväljer Gud Abraham och sedan Isak och Jakob som alla ljuger och bedrar. Gud varnar jordens folk för syndens följder genom att sända eld och bränna ihjäl de gudlösa människorna i Sodom och Gomorra och de omkringliggande städerna. Gud utväljer den store Mose. Gud blir vred på honom och vill döda honom, men Sippora räddar honom, Gud låter dock inte Mose komma in i det förlovade landet. Josua tar vid efter Mose och får vara Guds vredes verktyg till att utrota folk i Kanaan. Det sker nu inte alltid tillräckligt effektivt varför Gud ibland drabbar dem med motgångar. Och mitt i sin segeryra drabbas de till och med själva av vreden (på grund av Akan). Josua efterträds av domare. Syndens ogräs börjar nu alltmer spridas i folkets hjärtan. Gud slår dem, de begråter sina synder och Gud hjälper dem, synden sprider sig igen och Gud slår dem, de gråter och ropar ... och så håller det på.
Detta kan inte fortgå och man tillsätter en kung. En ny era inleds i Israels historia. Men efter cirka 100 år splittras riket och delas. Det norra riket får bara onda kungar som vilseleder folket och leder det djupare in i avfallets mörker vilket starkt upptänder Guds vrede. Vreden visar sig främst genom den Assyriska fångenskapen. Där förskingras det norra rikets befolkning, förkastade av Gud.
Något bättre blev situationen i södra riket. Där fanns en del goda kungar och en del som verkligen försökte reformera landet i riktning mot Gud. Men hjärtats reform uteblev. Synden och ondskan kokade i människorna, profeter varnade, men hjärtat blev allt giftigare. Syndamåttet blir till slut rågat och Guds vredes redskap blir Nebukadnessar som gör slut också på det södra riket.
Efter flera decennier får folket i exil möjlighet att återvända. En del gör det och bosätter sig främst i Jerusalem. Det är en ny generation som återvänder, nya människor, men inte nya och förvandlade hjärtan. Åter får profeter och präster varna det utvalda folket. Inte ens nu när nådeklockorna har ringt och de fått återvända för att bygga upp Jerusalem och templet igen är himlen klarblå och solig, utan mörka och hotfulla vredesmoln vilar över det hemvändande folket, vredesmoln beredda för urladdning och nedslag.
Och så läggs det tunga och svarta täckelset som ett lock över historien och Bibeln låter allt förbli tyst under ett par århundraden. Efter sig har Bibeln visserligen lämnat en hel del ljusa och positiva toner, med hopp om en god framtid. Vidare har vi löftena om en kommande Messias. Men samtidigt en historiebeskrivning som kan målas med de mörkaste färger. Vi kan med rätta betrakta GT som en historia om Guds vrede över en avfallen värld.
Det är inte heller fel att jämföra det Israeliska folkets dystra historia med människohjärtat. I GT speglas varje enskilt människohjärta. Vi är alla Adams barn.
http://sites.google.com/site/bibeltro/gudsvrede2
From: J
To: b; me
Subject: Tillägg 9 lättläst Sista varningen ni får, vänd om nu, det är bråttom, lev i Guds ord ändra era liv! Lyd honom tjäna honom, sluta ljumma köttsliga
Date: Sun, 2 May 2010 21:10:44 +0200
Visar med denna syn:
http://www.youtube.com/watch?v=SFkQlEytd8w&feature=player_embedded
+
http://www.youtube.com/watch?v=VF9MlOAjVFQ&feature=player_embedded
Lev i lydnad för Guds ord, tilltal, hemligs skrift, varningar.
Lev i helighet helighet, var heliga, och lev i rättfärdighet.
Sluta synda och gör bot och bättring på all synd och ge tionde.
Umgås ej med världen och ljumma och hedningar även om ens egen dotter!
Gud kommer inte tolerera olydnad och ljumet, dem som ej lyder Guds ord och allt Gud inspirerat kommer få lida i det värsta tänkbara............. VÄND OM.
GLÖM ALLT NI HÖRT I HELA ERA LIV AV LJUMMA PREDIKANTER KYRKOR OCH MISSIONÄRER NI SER UPP TILL ALLA AV DEM KOMMER ATT BRINNA I HELVETET.............
Extra varning här:
God will speak to you but you must learn to listen. Jesus said:"My sheep hear My voice, and they listen." Most Christians do not hear His voice and they do not listen. They are merely satisfied to believe in God and read the Bible when it suits them, picking and choosing what suits them and interpreting scripture to their own desire. Others are merely satisfied to listen to some preachers of their own choice. That is dangerous, as Jesus will say to most believers in that day:"Go away I never knew you."
His sheep follow Him. It is about the kingdom of God, not about our private agendas and our own desires. The Holy Spirit will guide us into knowledge of Christ, it will take from Him and reveal to us according to His will. Self seeking individuals will not listen to Jesus or accept guidance of the Holy Spirit. Sheep are not known for high IQ's and innovation but for trustingly following the shepherd. Only those who trust and follow like sheep will listen to His voice and get to know Him.
Those who are pure in heart, shall see God. Purity of heart means to be empty of self and own desires. A pure heart is set on the kingdom of God, not on self. A pure heart trusts Jesus unconditionally and will not doubt Him or His words when He speaks.
Seek His kingdom, seek Him with all your heart and you will hear Him. Spend time waiting on Him, quietly, patiently, expectantly. He will speak to you, in your spirit, things you have never heard or understood. If you doubt He will withdraw from you. What is your hurry? What is more important than being in His presence?
VArning, Gud talar om er och 99,9 procent av världen: VAKNA LYD !!!!!!!!!!!!!!!!!
Word from the Lord, April 27, 2010
I am coming! I am coming! Go wake up My people. They are sleeping. They are sleeping with the world. Go wake them up! Go wake them up! I am coming! I am coming! Go wake them up! I am coming! Wake up! Wake up! My sleeping churches! Wake up! Wake up! Time to wake up! I am grieving for you My churches! Wake up! Time to wake up! Wake up! I am coming soon!! My judgment is coming! My judgment is coming! Time to wake up. I don't want you to perish. I want you to blessed. I want you to be healthy. Go preach My Word! You are dying, you are sick. My children, my people, you are so sick and dying. You don't even know you are sick. Wake up! Wake up! My Spirit is pouring down, receive it! Wake up and receive it! I am sending forth my prophets! I am sending forth my servants! I am raising them up! Wake up! Wake up! You are dying! I am coming! I am coming to judge! My children, be prepared! Wake up before it is too late. I am grieving! Why are you so asleep! Why are you not hearing me! Wake up!
Thus says the Lord
Joel 1 13-15
13 Put on sackcloth, O priests, and mourn;
wail, you who minister before the altar.
Come, spend the night in sackcloth,
you who minister before my God;
for the grain offerings and drink offerings
are withheld from the house of your God.
14 Declare a holy fast;
call a sacred assembly.
Summon the elders
and all who live in the land
to the house of the LORD your God,
and cry out to the LORD.
15 Alas for that day!
For the day of the LORD is near;
it will come like destruction from the Almighty. [e]
Översätter detta på Svenska extremt viktigt alla falska 99,9 procent kyrkor och kristna och dem som ej lyder Guds ord och är vän med hedningar och världen kommer lämnas kvar 99,9 procent av hela världen, utan Guds heliga 144000 brud och alla miljoner bebisar.
Måste betala tionde nu omgående, innan Jesus kommer.
Jag vill inte vara kvar i Guds vrede, och sedan helvetet.
Ta aldrig emot märket 666 ta aldrig emot något chip eller märke nånsin, svält helldre och lid i tortyr om ni är kvar i vedermödan!!! Kom ihåg annars är era liv helt förlorade.
Måste med stark markera, A eller någon i Ryttargårdsförsamlingen...
ENDAST OM DE HELT VÄNDER OM OCH LÅTER GUD RIVA DERAS FOUNDATION OCH LÅTER GUD BYGGA UPP DEM MED GUDS ANDE OCH LYDNAD OCH HELIGHET OCH RÄTTFÄRDIGHET EFTER GUDS ORD VARNINGAR TILLTAL HEMLIG SKRIFT ALLT SANT GUD INSPIRERAT KOMMER DE FÅ FÖRLÅTELSE, MEN DE HAR FOTFARANDE BEDRAGIT MÄNNISKOR TILL LJUMHET OCH GENOM DET HELVETET FÖR DESSA MÄNNISKOR..
INGEN AV DERAS PREDIKNINGAR STYRS AV GUD ELLER HANS ANDE, INGEN PRATAR OM SYND, INGEN PRATAR OM DOM ELLER OM GUDS VREDE, ELLER LJUMHET, INGEN PRATAR OM TIDSTECKEN, INGEN PRATAR OM HOMOSEXUELLA, BISEXUELLA, INGEN PRATAR OM NÅGOT VIKTIGT SOM LEDER TILL SANN OMVÄNDELSE, ELLER TILLTAL VARNINGAR, ELLER JESUS ÅTERKOMST NU SÅÅ NÄRA.
INGEN PREDIKAN DÄR IFRÅN FRÄLSER NÅGON IFRÅN HELVETET, DÅ ALLT ÄR MÄNNISKOBUD OCH REN SKITSNACK, NI SOM GILLAT VAD DE SAGT DÄR ÄR FÖR DE PRATAR ERAT SPRÅK LJUMHET SOM LEDER DIREKT TILL HELVETET.
UNDRAR DE PRATAR INTE ENS LJUMHET, DE PRATAR INTE ENS NÄRA SANN KRISTENDOM, DE PRATAR EJ OM GUDS VARNINGAR OCH FÖRDÄRVETS SON, OM 666, OM ATT INTE TA EMOT MÄRKET 666, ELLER OM HELIGHET OCH INTE JOBBA ELLER TA KOLLEKT PÅ GUDS DAG.
RYTTARGÅRDEN SAMT 99,9 PROCENT AV ALLA DAGENS MÄNNISKOR OCH KRISTNA, KOMMER VARA KVAR I GUDS VEDERMÖDA OCH 95 PROCENT AV DESSA KOMMER DÖ, OCH STÖRRE DELEN AV DEM KOMMER TA EMOT MÄRKET 666 FÖR ATT KUNNA HANDLA OCH KÖPA...
JAG HAR BLIVIT TESTAD, INTE TA SOC INTE VÄNSKAP MED VÄRLDEN.
ÄVEN ATT DET BLEV SVÄLT.
NI MÅSTE VARA 1000000000000000000000000 GÅNGER STARKARE OCH ALDRIG TA EMOT MÄRKET 666 NÄR NI FÅR SVÄLTA NI L K, SVÄLT DÖ UNDER TORTYR POLISEN KOMMER I FRAMTIDEN KOMMA HEM OCH TVINGA ER TA EMOT SATANS MÄRKE, ALLA FALLNA KYRKOR SOM ÄR KVAR KOMMER TVINGA ER TA EMOT MÄRKET, DE SOM EJ TAR EMOT DET OCH STÅR
UPP FÖR JESUS TILL DÖDEN KOMMER KOKAS LEVANDE OCH HUDFLÄNGAS, DETTA ÄR VAD SOM VÄNTAR ALLA LJUMMA OCH FALSKA KRISTNA, SOM EJ LYDER GUDS ORD OCH BEBLANDAR DEJ MED VÄRLDEN OCH DESS SYSTEM, PENSION OCH MÄNNISKOR.. VÄND OM NI KOMMER UPPLEVA DETTA MYCKET SNART... VÄND OM
DETTA ÄR I JESU KRISTI NAMN SANNINGEN, VÄND OM, TY GUDA ANDE I MEJ VARNAR ER NU, JAG KÄNNER FADERN GENOM ATT HAN FORMAR MEJ ATT LEVA ETT LIV EFTER HANS GUDS VILJA ETT FÖRÄNDRAT LIV, ETT TUFFT SVÅRT LIV EMOT VÄRLDEN OCH DESS MÄNNISKOR OCH EMOT SATAN, DETTA ÄR DEN ENDA SANNA VÄGEN TILL GUDS RIKE, FINNS BARA EN VÄG.
ALLA KRISTNA SOM EJ LYDER GUDS ORD VARNINGAR OCH TILLTAL, OCH DRICKER ALKOHOL SNUSAR, RÖKER ÄR ELAKA OCH EJ GER TIONDE OCH JOBBAR PÅ GUDS DAG GER KOLLEKT PÅ GUDS DAG, LEVER I KÖTTETS BEGÄR, OCH ÄR MED I LJUMMA KYRKOR, SOM EJ TALAR SOM JESU NÄRA ÅTERKOMST OM HELIGHET OM DOM OCH 666, OCH ANTIKRIST OCH VARNAR OM HELVETET, KOMMER ALLA TILL GUDS VEDERMÖDA OCH SEDAN OM DE TAGIT EMOT MÄRKET EVIGT EVIGT BRINNA I 2000000000000000000000000000000000000000000000000 GRADER VÄRME FÖR EVIGT, ALDRIG FÅ RÅ ELLER VILA OCH TROTERAS, I HELVETET, DE ÄR HELT KÖRDA.
VÄND OM FINNS INTE MYCKET TID KVAR.
DESSA ORD KOMMER ATT DÖMA ER OCH K OCH L OCH ALLA SOM ÄR KVAR NÄR JAG EJ ÄR HÄR.
DÅ ÄR DET FÖR SENT FÖR ER ATT VÄNDA OM, DÅ MÅSTE NI DÖ FÖR JESUS , VÄND OM INNAN.
GUD KOMMER KASTA ANDERS BLÅBERG I HELVETET FÖR ATT HAN PREDIKAT MÄNNISKOBUD, OCH ALDRIG VARNAT OM HELVETET OCH OM DET SOM FRÄLSER SOM SANNA SOM PAUL WASHER GÖR.
ALLA FALSKA LJUMMA PREDIKANDER OCH MISSIONÄRER NI KÄNNER ALLA AV DEM KOMMER TILL HELVETET, MAN KAN INTE VINNA NÅGON MED MÄNNISKOBUD, ENDAST GUD KAN FRÄLSA, EJ MÄNNISKOR. ENDAST OM DE HELT VÄNDER OM OCH LÅTER GUD RIVA DERAS FOUNDATION OCH LÅTER GUD BYGGA UPP DEM MED GUDS ANDE OCH LYDNAD OCH HELIGHET OCH RÄTTFÄRDIGHET EFTER GUDS ORD VARNINGAR TILLTAL HEMLIG SKRIFT ALLT SANT GUD INSPIRERAT KOMMER DE FÅ FÖRLÅTELSE, MEN DE HAR FOTFARANDE BEDRAGIT MÄNNISKOR TILL LJUMHET OCH GENOM DET HELVETET FÖR DESSA MÄNNISKOR..GUD ARBETAR BARA I DEM MED HELIGHET OCH KORREKT MOTIV, SOM SÄLJER ALLT DE ÄGER OCH LEVER ETT HELIGT SEPARAT LIV BORT UTANFÖR ALLT MED VÄRLDEN.
VÄND OM, NI KÄNNER INTE GUD! MEN ÄN ÄR DET EJ FÖRSENT.
ALLT NI FÅTT AV MIG ÄR AV GUD.
ANTINGEN LYDER NI, ELLER ANNARS KOMMER DESSA ORD KROSSA ER OCH ALLA SOM GÅR EMOT VAD GUD VISAT FÖR MEJ OCH ANDRA ATT PREDIKA OCH VARNA OM!
Ingen av dem är sanna kristna, ingen av dem lyder herren och Guds ord eller känner Gud, de beblandar sej med världen och predikar ej om sluta synda bot och bättring och varnar för Guds vrede och helvetet och 666, och vilken tid vi lever i, och att man måste ha en personlig relation med herren, genom bön fasta och separation med hela världen och dess människor och system, inte lita eller köpa eller handla med pengar på Gudsdag eller ta kollekt på Guds dag, eller detta man måste ge tionde varje månad till endast Guds sanna församlingar som jag visat tidigare.
Ni måste sluta lyssna på ljumma predikanter päron och sluta umgås med hedningar och vara vän med världen, kom med ihåg L och K är extremt ljumma, om ni fortsätter att umgås med dem och era hedning vänner, kommer ni vara kvar i Guds vedermöda.
Gud har sagt, dem som umgås med världen otroende och rör orena saker de gör, samt är med ljumma, kommer jag ej ta upp och ta med mej till mitt rike, de kommer ej vara mina söner och döttrar, de tillhör världen, som ägs av satan.
Ni måste gör bot och bättring och helt skärpa till er, ni är dem Gud talar om samt 99,9 procent av världens befolkning ni känner er levande, men ni är döda era själar går emot evigt helvete och Guds vedermöda, vänd om helt.
Sann kristendom efter Jesus är ett helt omvandlat förändrat liv där Guds ande formare er och gör er mer fiender till alltt med världen och gör er mer lika Gud.
De kristna som ej lever ett förändrat liv efetr Guds ord i lydnad, och har en personlig relation med Gud, samt tar sej all tid för Gud och slutar upp med köttets begär och nöjen i världen, tillhör ej Gud.
Ni måste totalt förändra era liv, och ni måste få direkt kontakt med Gud och tjäna honom, jag har hört Guds röst en gång, mer kommer säkerligen.
Jag har massor att fixa bot och bättring, på alla synder, av bort och erkännande av all hemlig synd, söka upp alla och betala alla skulder, sälja allt jag äger utan datorn, ge mer än tionde, be och be på knän, fasta be be fasta be be.
Separera mej helt ifrån alla ljumma alla i släkten, ej ha kontakt med någon oren som Martin mfl.
Gud blev vred när jag pratade med Martin, som är i rättegång för grovt ekonomiskt bedrägeri.
JAg tyckte synd om honom, men Gud har sagt skilj eder ifrån mina fiende och avgudadyrkarna och ljumma, ät inte med dem, hälsa ej på dem och ta ej hem dem i ditt hus, för gör ni det blir deras synder era egna och ni döms därefter...
När jag pratade med Martin kände jag att jag gjorde fel, han är allt uton helig eller känner eller lyder Gud.
Gud gjorde så hela internet msn samtalet dog under mer än en hel timma, Martin skrev vad konstigt det bara dog när vi skulle prata, men då kände jag starkt Gud min fader, NEJ JOEL PRATA EJ MED GUDS FIENDE, UMGÅES EJ MED DEM SOM TILLHÖR SATAN, SOM LJUGER OCH MANIPULERAR OCH BEDRAR.
PRATA EJ MED OTROGNA AVGUDADYRKARE, TY JAG VILL HA EN HELIGT GUDSBRUD UTAN SKRYNKLOR OCH BRISTER.
GUD KAPADE SAMTALET, MARTIN OCH ALLA ANDRA LJUMMA OCH OTROENDE, OCH FALSKA KRISTNA HÅLL ER BORTA TY GUD HAR BEFALLT SÅ.
ÖVERSÄTTNING NU, DEM MED SOM ÄR ELAKA KRISTNA KOMMER EJ GUS HÄMTA, VÄLDIGT FÅ KOMMER GUD TA HEM, 99,9 PROCENT AV ALLA KOMMER VARA KVAR, DE SOM UTLEVER ANALSEX OCH ORALSEX LIGGER MED RISIGT TILL. TY GUD HAR BEFALLT NI SKA VARA HELIGA ÄVEN I SÄNGKAMMAREN, SAMT INGET RÖKA ELLER SNUSA INGA GIFTER ELLER EN DROPPE ALKOHOL I MATEN ELLER I DRYCK.
BER OM BOT OCH BÄTTRING OCH KOMMER ALDRIG GÖRA OM DET AMEN, MED ALKOHOL.
Gud varnar igen om hur nära uppryckandet av hans få heliga lydnadens brud är, fååååååå fåå.
Varnar med om antikrist Barrack Obama, som lurat hela världen, men ej mej och Guds sanna få brud, hans människoskepnad lurar ej mej, Guds ord bibelkoden och alla youtube varningar har sen årtusenden varnat om denna antikridt fördärvets människans son, som skulle få stor politisk makt och styra all handel..
Jackie Wayas Jackie Wayas 28 mars på 1043: PMEn upplevelse av EXTAS SOM delas av en syster
Jag såg mig själv och en annan syster gå sida vid sida skämt normalt ..En man gick på andra sidan, plötsligt mannen vände sig och sadehej har hänryckning tagit bara placera 30 sekunder sedan, och titta på den tid detvar 1.00.30s AM. Mannen fortsatte med att säga gå i vänster riktninghittar du andra kristna där, gå inte i rätt riktning. De ärmed märket redan. Gå nu ger jag er en minut .. Jag frågade honom hur är du?Han vände sig om och sa att jag är antikrist som bott i mitt ibland er så länge väntat på denna dag. Jag var förvirrad men min ande sa springa, min son springa. Vi sprang och täcker en bit. Jag vände tillbaka, hör och häpna mannen lämnade vi har FÖRVANDLATS till antikrist.Vi har hållit igång och såg många andra människor som kör också. Vi fick till enmycket stor hörsal för stor för att beskrivas och se massor av kristna ... Bröder det var en skrämmande upplevelse. Personer med högt anseende hos Gud, älskade Framstående män och kvinnor av Gud, ettor och vänner.Jag kunde inte förstå det här så jag skrek, vi alla, Gud vad hände?Herren tog mig nu i anden till fem kyrkor:I en dominerande kyrka en stam, jag såg pastorerna tillkännagav attuppryckandet har precis ägt rum och att människor ska börja ta emot märket rätt där i kyrkan att detta kommer att ersätta dessa odjuret märket ochmöjligt för dem att köpa och sälja. Bröder, vad fick mig att gråta var attoskyldiga och ovetande medlemmar började ta emot detta märke inte veta om detvar faktiskt vilddjurets märke.Herren sade då alla dessa pastorer är agenter av odjuret som har ordinerats att vilseleda människor och som redan har vilddjurets märke före sin manifestation, och jag såg märken på höger arm av alla dessa pastors.A bror som hade turen att se vem som ringer upp honom för att börja köra ner till den plats där alla andra kristna ärblev skjuten i benet när han skulle klättra upp på Kristians gömma ut.
Derek Prince den sanna Guds älskade profet och människa i nutid, den bästa undervisningen nånsin från en Guds ande fyllda tjänare:
Guds sanna kyrka i korea, är nu ej sann längre utan bedragen av falska andar och demoner, stöd ej denna kyrka!:
